Malmö

Johanna W

20121025-225346.jpg

Arla morgon men väl framme så släppte allt. Hade gott om tid, hittade en pasta som var precis det jag gick och längtade efter och strosade runt lite och testade systemkameran jag lånat med mig för att lära mig lite och känna på det märket. Fantastiskt mysig konferenslokal, fick mött och krama min granne från uppväxten (hur gammal kan lillan jag brukade barnvakta va nu??) som visade sig vara konferenschef där.

Tajt schema som roddades bra av duktiga Angela från Esam och en av punkterna var att jag skulle presentera det projekt vi gjort. Lite nervöst, men jag fick fram det jag skulle.
Avslutningsvis en föreläsning av Troed Troedsson, där har vi en som föreläst förr. Underbart bra, hårda fakta blandat med mycket humor om vad som egentligen är kompetens och hur framtiden kommer att bli.

20121025-230507.jpg

En trött Peggy

Johanna W

Hösten börjar kännas nu, det är kallt på mornarna och mörkt på kvällarna. Avverkar klänningar som om de vore underkläder och fick idag extra mycket komplimanger för denna, som min moster sytt! Älskar den själv, och känner mig lite som Peggy. Alltså Olsen, i Mad Men. Enda skillnaden är att hon jobbar över och utan att bli trött och hennes frisyr ser likadan ut på morgonen som när hon tar en öl efter att ha jobbat över, och sen nästa dag igen.

Jebena – en underjordisk oas

Johanna W

Det vore lätt att missa Jebena. Under mark, vid blåa linjens station Rådhuset ligger denna eritreanska restaurang, helt olik typen som är lätt att föreställa sig i tunnelbanestationer. I entrén sitter inramade tidningsurklipp med ord som krog, vardagslyx och smaksafari.

Väggarna inne i restaurangen pryds av svartvita afrikanska porträtt och en stor väggmålning över Asmara, Eritreas huvudstad. Stämningen är mysig, ett sorl på olika språk fyller lokalen och det enda som påminner om platsen är ett dovt dunkande av tåg som passerar ovanför.

Eftersom det är första gången jag provar eritreansk mat blir jag rekommenderad Beb’ Ainetu.

Jag får in ett fat med vad som liknar stora pannkakor och röror av linser, spenat, kikärtor, rotfrukter och lammgryta. Jag sneglar på kvinnorna i bordet bredvid som med vana högerhänder river loss bitar av brödet och dippar i rörorna.

–  Första gången min sambo provade tyckte han att det kändes som blöta disktrasor och nu när han inte behöver imponera på mig längre brukar han be om bestick! skrattar Fruta bredvid mig.

Fruta Habton är från Eritrea och har bott i Sverige i 26 år. Hon berättar att det tar upp till tre-fyra dagar att göra Injera, de stora surdegsbröden som är basen i det östafrikanska köket. Visst kan hon baka det, men det aldrig blir lika gott som när hennes mamma gör det.

–  Vi går hit då vi blir sugna.

Jebena är populärt. Medan jag ätit har restaurangens två våningar fyllts och om några timmar förvandlas det till en nattklubb med rytmiska toner.

Uppe i den friska luften har det slutat regna. Jag bär med mig en känsla av att ha varit någon annanstans, längre bort. Flera timmar har passerat och jag har bara vistats i tunnlarna under jord. Lika lite vet jag om vad som passerat ovanför som de som vandrat Stockholms gator vet om min upplevelse i en östafrikansk oas precis under dem.

(Det här var min text på reseskrivarkursen i helgen, lite omarbetad efter dagens feedback.)

Jag tänker som jag skriver

Johanna W

”we bring stories to life”

Förväntansfull vågade jag inte ens vara, men väl förhoppningsfull, när jag klev in på vagabonds redaktion imorse. Jag visste knappt var jag skulle ta vägen och vore det inte för att jag riskerar underminera hela kursen hade jag nu vältrat mig i klyschor som nypa mig i armen, dröm som besannats osv.

Jag visste inget annat än att jag ville få lära mig allt jag kan av de som kan det bäst. Och då går man en kurs med chefredaktören för vagabond som gästas av årets krönikör 2011. (jag har nypt mig i armen, det är ingen tom klyscha)

Hela dagen har varit spännande och efter att först ha dissekerat texter och sedan skrivit en hemuppgift tänker jag nu i långa, invecklade meningar med väldigt mycket inslag av sinnesförnimmelser, målande beskrivningar och ögonblickskänslor.

Kvällens uppgift var en reseberättelse i miniformat och jag fick in en oväntad lyckträff och har nu provat eritriansk mat för första gången. Det verkligen känns som om jag varit ute och rest ikväll.

Jag känner mig själv, och inte alls oväntat är det svårare att korta av texten och plocka ut kärnan än att få med ca en miljon beskrivningar, adjektiv och halvt kontrollerad fakta. Sitter nu på hotellrummet med laptop i knät och resetidningar och anteckningar utspridda runtomkring mig och såhär lycklig över att göra hemläxa en lördagkväll har jag nog aldrig varit. Det har nog faktiskt aldrig ens hänt.