Har varit på bio ikväll. Och precis innan, när vi kommit hem efter en dags strosande och ska slå på lyset, så går en propp.
Letar proppskåp. Hittar. Fixar.
Händer nada.
Sms till värden som inte är hemma besvaras med att det kan dröja nån timma.
Kan lite om el, tycker det är mystiskt, hur det kan flyga i ledningar osv.
Blandar ihop ampere, volt och watt också. Jag vet vad som är i en lampa respektive sladd etc., och jag vet om jag tänker efter. Men det gör mig lite nervös. Och speciellt utomlands och i nån annans hus.
Och min vanliga eljour skulle det kosta en förmögenhet och inte heller vara någon vits att ringa.
Dessutom ensam hemma. Varit på varsin kvällsdejt med gamla vänner. Ja och Adriana gick som så många gånger förr på bio, och valde i vanlig ordning en spanskspråkig film om samhälle.
Denna gång en argentinsk film, ”el elefante blanco”.
Gripande, även om argentinsk dialekt med sina ”tjo” ”catje” och voz istället för yo, calle och tu/usted är lite svårt för mig att förstå. Våldsam, på ett jobbigt sätt. Fick mig tänka på Ecuador. Att se den med just Adri också som berättat så mycket om MSF, sett filmer om kriser till sin masteruppsats som jag också såg, gör det hela mer verkligt på nåt vis.
Det i kombination med att värmen är som i Sydamerika och jag inte ser något, inte kan få på fläkten, inte kan göra något annat än leka med mobilen eller sova, gör känslan till lite spännande.
Sinnet för liknande situationer väcks direkt, och jag vet att jag måste spara batteriet till när E ska komma in. Annars går det inte. Kan inte ladda. Memorerar hennes nummer just in case. Standard procedure då jag känner mig osäker.
För första gången på riktigt länge är jag lite mörkrädd. Trots att jag ”bara” är i Europa, borde ju veta bättre än att vara mörkrädd här väl. Kommer sällan tjuvar eller farliga djur genom balkongdörrar vad jag vet.
Men så löser det sig. Värden kommer hem och slår på huvudsäkringen som är i en annan del av garderoben.
Och plötsligt så är problemet åter till en i-landsversion där jag funderar på om jag kan slå på fläkten eftersom jag inte vill väcka den stackaren som ska upp tidigt (nej det finns inga dörrar och väggarna går inte ända upp).
Konstigt nog känns det bättre att den okända personen som bor här är hemma än att vara själv.
Lättnaden. Tänk om alla problem kunde förvandlas så.
Jag kände mig hemma så fort jag klev av flygbussen vid plaza espanya. Värmen var helt ofattbar, över 20 grader klockan fem på eftermiddagen och framförallt doften som slog emot mig, doften av själva staden, fick mig att dra ett djupt andetag och andas ut alla gamla bekymmer och känna mig som ny. Ni vet som att det kan lukta speciellt i någons hus, du skulle känna igen t.ex. mormors hus med förbundna ögon i hundra år framöver, så känns det för mig här.
Vi gick ut nästan på en gång och såg fotbollen, el clasico, och åt lite tapas till. Strosade vidare längs gatorna runt poble sec och san antoni där Adriana bor nu, fortfarande håller vi oss längs med Av. Parallell men på andra sidan och lite längre upp än var vi bodde tillsammans 2008. 
Jag och Adriana
Johanna Westberg 
