Sovrumsfunderingar

Helt tom i bollen och trött i ögat efter en bra dag på jobbet, fått många sånna där jobbiga post-it lappar bortplockade.

Så det enda jag kan tipsa om, eller ens tänka på, är sängkläder. Och jag har sånna med bucklor och blommor på nu. Bölja blå eller Bölja bäck eller bäcka blå.

vem känner inte så efter en lång vinter? (som man äntligen kan se slutet på! Hurra för att solen och vårvintern är här!) Foto: Bodil Johansson

Och så kom jag på att jag äntligen hittat en bild och produkt på det jag skulle vilja göra i sovrummet nångång. Den där blommiga väggen bakom mig, sparad av nostalgiskäl eftersom den är samma som jag har i stugan som jag valde när jag var inte så gammal och äntligen fick eget rum där.

Jag vill ha betong. Ska jag byta ska det bli nåt sånt här, som ”husfix” som fanns med på IKEA Livet hemma, och sägs finnas hos välsorterade färghandlare och ”bara målas på”. Vi får väl se.

Bild: Livet hemma

Egodag

Idag har jag bara tagit hand om mig själv. Kan inte jobba än vid skrivbord p.g.a. såret på armen, så jag har passat på att ta hand om lite övriga kroppsdelar och helt samvetslöst ägnat dagen helt åt att ta hand om mig själv. En ansiktsbehandling som jag fick i julklapp, med ordentlig rengöring och ompyssling som jag inte kan göra själv även om jag har de bästa produkterna och vet hur man tar hand om sin hud (och gör det också).

Nya naglar på nail it, lika snygga som vanligt. Dubbel effekt eftersom jag då inte kliar mig på nätterna och automatiskt får finare hy på köpet.

Slutligen friserade Tina på clip till luggen som hade växt sig lite för lång på bara någon vecka. Vi tog lite extra den här gången, tycker det är snyggt när ögonbrynen syns även om det kan se lite barnsligare ut. Och så behöver jag inte tänka på den på några veckor till.

Som en del kanske ser är fotona tagna med appen instagram, som är en app och ett slags litet socialt nätverk. Typ. Ni som använder det och vill kan följa mig där, heter lady_tramp (vet inte hur man gör länk)

Nu fortsätter egodagen med en egokväll med armen i högläge i soffan. Största dilemmat är: hur tidigt kan jag göra popcorn och vilken bok ska jag läsa?

Trevlig helg!

Att höra eller inte höra

Så är det dags, dra ut all förstärkning ur den stackars armbågen igen. En kollega frågade om jag fick lyssna på musik, och det vet jag inte. Vad nice det vore. Helt sövd ska jag inte bli, så jag kommer liksom vara med… Nog för att det kändes rätt konstigt sist när jag inte hade varit det, och vaknade upp och någon hade nitat ihop armen på mig (den låg inte kvar på gatan som ett stackars femårshjärta trodde för några tårfyllda ögonblick)

Men jag tar med mig en mp3-spelare så ser vi. Hade kanske varit kyligt att sitta och bläddra i något glossigt magasin? Om kite-surfing kanske, eller någon annan ”extremsport”. (Egentligen är jag supernervös, men får lita på att de vet vad de gör och att jag inte kommer veta det)

Hade jag fått bestämma hade jag haft ett par sånna här att dra på mig och drömma mig bort.

Foto: Marshall earphones

Vill helst slippa höra ljudet av, vad kan det vara, en skruvdragare? Och ändå kan jag inte låta bli vara lite nyfiken…

Har ett tips på tal om att höra, en ambassadörskollega, bloggkollega och numera vän som ”förlorade radiooskulden” häromdagen i P4 morgonbloggen. Lyssna på hennes krönika om att sluta gnälla, och få en liten spark i baken om att saker och ting kanske faktiskt inte är så tokigt ändå, och är de det så går det faktiskt att ändra på, dock inte med att bara gnälla.

För bövelen!

Jag måste få ordning på detta. Jag har en idéspruta till personlighet att dressera (tygla vore fel ord, jag vill inte stoppa idéerna och kreativiteten)

Jag upplever smärtsamt ofta att jag är ofokuserad. Vet precis hur den härliga känslan känns när tiden flyger iväg, den bara inte inträffar när den behövs. Den inträffar möjligen när jag sitter sent en kväll, eller en tidig morgon, eller ipluggad i musik. Att internet, smarta mobiler, push-notiser etc. är en bov är ingen nyhet alls, men det var ändå skönt att få lite svart på vitt igår när jag läste en artikel på arbetsliv igår:

(utdrag ur texten)

– Om du håller på med en avancerad arbetsuppgift och avbryts av ett mejl, tar det dig cirka 5-7 minuter att komma tillbaka där du var. 

Det är mer än jag kunnat tro faktiskt.

– Det är inte bara mejlflödet som kan avbryta arbetet. Även kollegor kan vara en bidragande orsak.

I know. Och hur svårt det än är ligger det på en själv, kanske i samråd med sin chef och kollegor. Läste en annan text om just det, och vi sitter liksom skribenten Åsa Wallenrud också i öppet landskap. Dock beter sig alla väldigt kontorslandskapigt, vilket gör att det känns som att det är jag som inte klarar av det. Och slutligen kommer så det värsta slaget i fejset:

– Det absolut vanligaste avbrottet är att man avbryter sig själv 

JAG VET!!!

Och det är här vi har problemet. Då är jag alltså inte ensam om att omedvetet ”multitaska”. Och tipset är att skriva ner allt direkt för att sedan kunna släppa det och fortsätta koncentrera sig på det man höll på med. Det har jag läst och hört på fler ställen. Men mitt problem är ju inte att jag glömmer bort saker (så ofta), utan det är att jag till naturen får tusen olika idéer. Det spelar ingen roll hur mycket jag skriver ner, det kommer nya idéer hela tiden. Det blir nästan värre om jag får ur mig dem, får då förverkligas de till något jag tror att jag borde göra. Snacka om att stressa sig själv i onödan.

Foto: Bodil Johansson via Folio.se

Välkommen våren

Nu är jag less på det här snöiga, moddiga, kalla. Vårvintern är den härligaste tiden, och jag tänkte skynda på det lite. Har städat hela lägenheten (snart) och köpt ett nytt fång tulpaner i min favoritfärg, gulrödflammig. Från Obbola dessutom! Nån som vet om man kan åka på studiebesök dit? Hade älskat få gå omkring i det växthuset.

Tulpaner ska, som säkert alla förutom jag redan visste, stå kallt. Åtminstone om natten. Så mitt fönster passar perfekt, dragit och igensnöat, numera med vårkänsla på insidan. Fått tips att ha isbitar i vattnet också, inte bara på natten. Återstår se om det funkar.

Köpte lite mer uppmuntrande vårfärgat grönt och gult. Hade lyckats ha ihjäl en blomma medan jag var i NY. Fem dagar. Vi var verkligen inte ämnade för varandra.

Kom på mig själv med att stå och leta efter de rundaste, gulaste/grönaste citroner/lime. Så ändrade jag mig, jag vill ha de som ser ut som de haft ett roligt liv. Gärna de som ser ut att ha fallit hårt, för de måste vara de som vågat klättra högst.