Etikett: operation

Läkarnas och sköterskornas arbetsmiljö, vår medicinska säkerhet

Johanna W

”Patientsäkerheten på operationscentrum vid Norrlands Universitets sjukhus är dålig. Det anser många av de tjänstgörande läkarna. Bara 4 % av läkarna tycker att säkerheten är bra å en del menar tom att den dåliga arbetsmiljön har lett till dödsfall, det visar en intern enkät bland läkarna som nu gjort en anmälan till Arbetsmiljöverket.”– TV4 Umeå igår.

Jag har haft jävligt tur inser jag. Inte överförtjust i sjukhus, resultat: att när jag säger det får jag ofta svaret av personalen ”nej, här vill man ju inte vara som patient” förvånande ofta. Inte trodde jag det var så sant, mer än att ingen väl vill vara sjuk.

Som patient inför operation har jag upplevt att jag behandlats väl, fått information och allt har dessutom gått bra. (I min värld var det en chock att behöva operera en armbåge med några frakturer efter ett helt vanligt klantigt snubbelfall från longboard. Fullt medveten om att det finns mer komplicerade operationer och personer sämre rustade för operation)

http://embed.tv4play.se/tv4play/v0/tv4video.swf?vid=2170278

Se klippen på TV4play

http://embed.tv4play.se/tv4play/v0/tv4video.swf?vid=2170074

Sjukhusets personals arbetsmiljö är patienternas medicinska säkerhet. Faktum är att jag inte riktigt insett det, trots att jag känner många läkare och sjuksköterskor, och annan vårdpersonal för den delen. Vi jobbar mycket med att hjälpa landsting att utveckla sina lokaler på bästa möjliga sätt, och har varit inblandade i flera ombyggnationer av operationssalar, bland annat på NUS. (bl.a. under samma veva som jag själv blev inlagd. Snacka om studiebesök!)

Men när jag drog ut skruvarna häromveckan valde jag ju lokalbedövning och att vara vaken, och var därmed ”med” hela tiden. Inte som känslan när man varit sövd, väldigt konstig känsla faktiskt att ha en lucka i livet, där någon annan gjort ett så stort ingrepp i ens kropp. (återigen medveten om den försumbara storleken på mitt ingrepp, men jag var ju lika sövd för det). När jag låg där hade jag två fantastiska sköterskor på min sida skynket, som bara hade till uppgift att hålla koll på mig, mitt blodtryck, mitt ekg, att jag inte hade ont, ge mig smärtstillande intravenöst om det började göra minsta ont etc. Och underhålla mig. Så vi snackade på, om nya iPad, telefoner, hur olyckan gick till, kitesurfing m.m. Och helt plötsligt så säger den ena till den andra: ”Vad har du i din lunchlåda idag? Börjar kurra lite i min mage nu”

Och det var då som poletten trillade ner. Hej ego Westberg, du är faktiskt bara en i mängden, det här är deras vardag. Ibland handlar det om liv och död, och man kan inte gå iväg för lunch om en operation drar ut på tiden (typ om en skruv inte vill lossna ur armen och tar en kvart extra att gänga ur) det säger sig självt. Men givetvis går det förbättra deras arbetsvillkor om de inte är bra. Så heja den här anmälningen och granskningen, jag hoppas det leder till en förbättring!

Och ni två UNDERBARA narkossköterskor, om ni läser det här, ni vet vilka ni är. Ni är fantastiska! Hela teamet för den delen, dvs alla på andra sidan skynket. (ni anar inte hur många som är med under en operation!)

Bilden är tagen helt på mitt initiativ, med min mobilkamera. Den är INTE avsedd att dokumentera eller granska någonting som har med sjukhuset eller personalen att göra, utan som ett personligt minne av händelsen. Bilden får ej användas eller spridas utan min tillåtelse. 

Nu är jag isärskruvad igen

Johanna W

Förstärkningen borta.

Sanningen är att en halv skruv blev kvar. Den gick av och gick inte få ut sen. Men det är ingen fara alls, egentligen hade jag kunnat ha allt skrot kvar men det har varit irriterande, buktat ut, sett obehagligt ut och varit lite risk slå hål på vid oförsiktiga lägen. Var bara lokalbedövning och lite lugnande under typ 15 min, så jag var faktiskt ”med” hela tiden. Och så här i efterhand är det helt fruktansvärt oförståeligt att de där titanskruvarna och -plattan suttit i min arm. 

För er som är nya läsare här kan jag berätta att jag åkte longboard fredag den trettonde (maj). Gör inte det.

Vilar upp mig hos mor och far eftersom man inte får vara själv första natten, och det är rätt härligt att slippa laga mat med bara vänsterhanden (eller alls) och har kikat på bilder från NY.

Så nog med snack om sjukhus, operation och andra äckliga detaljer som faktiskt ingen förmodligen är så intresserad av (och är man det kan man ju titta på house och sånt som jag aldrig kollar på av just den anledningen)

Tog faktiskt en del bilder in action idag också, men det passar bättre med en New York-konstruktion, min favorit faktiskt, som inte är i titan men av annan glas och metall ovanpå ett gammalt kvarter. Kan inte få nog av den, och speciellt känslan av när jag började närma mig och kunde förnimma den, sen började jag se….

Hearst tower sett från W 57th street

Psst, lovar lägga lite mer på facebook från New York snart. Fått lite förkärlek för att ladda upp där, det är så enkelt. Sen kanske jag börjar med pinterest en vacker dag.

Att höra eller inte höra

Johanna W

Så är det dags, dra ut all förstärkning ur den stackars armbågen igen. En kollega frågade om jag fick lyssna på musik, och det vet jag inte. Vad nice det vore. Helt sövd ska jag inte bli, så jag kommer liksom vara med… Nog för att det kändes rätt konstigt sist när jag inte hade varit det, och vaknade upp och någon hade nitat ihop armen på mig (den låg inte kvar på gatan som ett stackars femårshjärta trodde för några tårfyllda ögonblick)

Men jag tar med mig en mp3-spelare så ser vi. Hade kanske varit kyligt att sitta och bläddra i något glossigt magasin? Om kite-surfing kanske, eller någon annan ”extremsport”. (Egentligen är jag supernervös, men får lita på att de vet vad de gör och att jag inte kommer veta det)

Hade jag fått bestämma hade jag haft ett par sånna här att dra på mig och drömma mig bort.

Foto: Marshall earphones

Vill helst slippa höra ljudet av, vad kan det vara, en skruvdragare? Och ändå kan jag inte låta bli vara lite nyfiken…

Har ett tips på tal om att höra, en ambassadörskollega, bloggkollega och numera vän som ”förlorade radiooskulden” häromdagen i P4 morgonbloggen. Lyssna på hennes krönika om att sluta gnälla, och få en liten spark i baken om att saker och ting kanske faktiskt inte är så tokigt ändå, och är de det så går det faktiskt att ändra på, dock inte med att bara gnälla.