Ja, så var det träningen då. Jag har haft helt ledigt i fyra veckor, rört mig massor men inte ”tränat”. Tre gånger har jag snörat på mig mina nya underbara terrängskor och sprungit och förvånansvärt bra har det gått. Jag tänker inte bry mig om distanser nu förrän jag springer snabbare, punkt slut. Grundkondisen finns men löparstötarna tänker jag ta det lugnt med, skynda långsamt liksom.
Igår blev det ett backpass med en kompis, första backpasset på lääääänge (sedan förra sommaren) och härligt jobbigt var det, längesedan jag tog ut mig så mycket! 10 vändor uppför bräntis (ej hela, övre tredjedelen ungefär) och förbi krönet som jag lärt mig av bättre löpare att man ska, för att inte vänja kroppen vid att liksom dö på toppen. Det hade jag faktiskt stor nytta av på lidingöloppet förra året, att kunna fortsätta springa efter krönet medan pulsen gick ner. För den går ner hursomhelst, man kan likagärna springa under tiden.
Från toppen av Bräntis ser man hela halva Umeå och nog såg vi en front, men att himlen skulle öppna sig och släppa ner ett skyfall, stormvindar, blixtar, åska och hagel det hade vi inte trott. Men passet var gjort och att kuta hem genom skogen med en kompis i ett varmt, galet sommarregn – det är grejer det!
Vi har fortsatt underbart väder och jag har precis startat datorn för första gången på tre veckor, och slår snart igen den igen. Nature calling. 
Johanna Westberg 
