Jag har hittat en ny träningskompis. Hon har fyra tassar och hennes enda vilja är att springa där, när och lika snabbt som jag springer. Hon är helt perfekt.
Efter sex dagar ihopselade är det inte konstigt att vi är tajta och igårkväll hade benen vilat tillräckligt och vi gav oss iväg utan packning i högre tempo än senaste veckan. Egentligen försöker jag komma bort ifrån pass som är mellanlånga och mellansnabba för jag blir aldrig varken uthålligare eller snabbare, men jag tänkte bara springa ur benen lite och se hur fötterna kändes efter så många dagars vandring. Jag kom också att tänka på ett tips jag läst om löpsteg – längd vs. Frekvens – som fick mig att titta till mitt eget och jag testade att bara luta mig lite mer framåt och tänka ”sparka bak” istället för att springa upprätt och pendla fram lite med fötterna för det ger mig en falsk känsla av att det går lätt och att jag tar långa steg. Det är inte riktigt effektiva steg. Att luta lite framåt, jag tänkte diagonalåkning i skidor, är ännu viktigare när man har en sele runt midjan har jag märkt. Det är lätt att man blir bromsklossen som håller sig upprätt och håller koll så ingen ska snubbla. Det handlar bara om möjligen centimetrar, men det kändes skillnad, och det gick betydligt snabbare än vanligt.
Sedan jag tog mig igenom lövångerloppet utan musik har jag slutat med det också, och att springa med musik längs vindelån, dessutom med sällskap, vore som att spotta i kyrkan. Det gör man bara inte. Den lilla fyrbenta gör ryck när hon ser en spännande fågel, hon lyssnar till ”kom här” och håller sig alltid på vägen eller stigen men hon höjer tempot. Åt mig.
Att komma in i ett tempo som man känner är högre än vanligt, helt synkat med någon annan, och man känner att tillsammans med den andras kraft och pepp klarar man det, med forsens brusande i bakgrunden och kvällssolen som tittar fram, ja då rusar endorfinerna genom kroppen. Att sedan gå ner och basta vid ån, det är nästan omöjligt beskriva med ord. 
Johanna Westberg 