Jag har ikväll varit på mitt första möte med Arkitekter utan gränser. Jag har känt till organisationen sedan jag bodde i Barcelona men inte varit aktiv eller känt att jag vill ”dra på mig” något mer. Det finns så många organisationer och det är ingenjörer utan gränser, ingenjörer för miljön, lokal rotaryförening som bygger skola i Ghana, Emelie Kanter som byggt och driver barnhem i Ghana genom sponsring från bl.a. Mary Kay Norden och det är svårt att veta riktigt vad som passar och jag lockas som vanligt av allt. Jag valde att avvakta och tänkte jag skulle lägga krutet på läkare utan gränser, eftersom det är den organisation jag känner till bäst tack vare Adriana, min gamla lägenhetskompis i Barcelona, och som Sweco där jag jobbar uppmuntrar sina medarbetare att ta tjänstledigt och åka ut i fält. Kruxet: som logistiker, vilket är vad jag skulle få som tjänst, vill de ska vara ute i minst ett år första gången. Jag sökte och kom vidare men på grund av att jag inte byggt så mycket rent konkret utan var tvungen att komplettera CVt med inofficiella byggerfarenheter (dvs sommarstugebygge, hemmarenovering etc.) för granskning i Paris och Bryssel, att jag just då fick erbjudande om en annan utlandstjänst samt längden på uppdragen så tackade jag nej. Åtminstone för nu. Kändes lite konstigt att ha väntat i två år på att ha jobbat tillräckligt länge för att få söka för att sedan tacka nej, speciellt när det andra utlandsuppdraget plötsligt blev tillbakadraget, men jag vill ju gärna tro att allt har en mening och det känns faktiskt förvånansvärt ”osurt”.
Istället har banorna korsats och jag var ikväll på ett första möte med inspirerande kvinnor (ja, vars var ni män? Ska jag våga mig på en teori om kön och ideellt arbete? För jag sitter på en fördom). Vi kommer arbeta både lokalt och internationellt och ikväll fick vi ta del av vad några arkitektstudenter upplevt på ett projekt de gjorde med skolan förra året i Dharavi i Mumbai, Indien.
Jag ska inte ropa hej, jag ska inte ta på mig för mycket, men jag tror att jag verkligen kan ha hittat rätt med detta, här och nu. Allt leder någonvart och det är kul att äntligen få känna att perioderna och intressena utomlands har gett erfarenheter mer konkreta än bara personligen för min egen skull.
mitt boende hos en familj några veckor i Esmeraldas, Ecuador 2009.
Vandrarhem i Damaskus några nätter i augusti 2009.
30/70/#blogg100
Johanna Westberg 