Sommarens träning

Igårkväll höll jag min första yinyoga-klass på iksu, det var lite pirrigt men också något jag sett fram emot. Temat var elementet vatten och en stunds svalkande, nedvarvande paus från all värme som pågår omkring oss just nu. Det är härligt med ljus och värme men många har också så mycket att göra så det blir en stress att hinna med allt och att hinna njuta av sommaren.

Två veckor kör jag yoga, och så har jag inlett Vänortsparkensäsongen också med ett somamove förrförra torsdagen så nu är det varje måndag total training och varje torsdag är det somamove, bodybalance, zumba eller något liknande mot rörelse-dans-mjukhet. Allt utan vikter eller redskap, kom som du är, ta med en matta om du vill! Vi turas om och nästa torsdag är det dags för mig igen.

Såhär ser mitt sommarschema ut nu på iksu:

ons 26/6 18.15-19.25 Yoga 70 iksu plus

Mån 1/7 19.15-20.10 Yinyoga 55 Iksu plus

ons 3/7 18.15-19.25 Yoga 70 iksu plus

Tors 4/7 19.00-20.00 Somamove i Vänortsparken

Välkomna!

Vandring i Skuleskogens nationalpark

I julas fick pappa en vandringsdag i julklapp av mig och brorsan. Han fick välja på en nationalpark eller led antingen kring Umeå eller Ammarnäs, ta med sig själv och Layla och så skulle vi fixa resten. Idag blev det äntligen av!  Han valde skuleskogens nationalpark och jag har varit där förut men inte de andra, och båda gångerna jag varit där (höga kusten winter classic och trailrunning i skuleskogen har jag skrivit om) så har jag tänkt att jag velat visa dem. Vi har skjutit på den en gång på grund av dåligt väder och förkylningar och i brist på helger då alla kan så slog vi till på en vardag. Vilken lyxig grej!

Vi startade tidigt imorse, vi kom iväg före sju så prick nio utgick vi från entré syd. Till en början är stigen fin och väldigt långt parti med spänger men ganska snabbt på väg mot slåttdalsberget så blir det lite mer tekniskt och brant. Vi passerade klapperstensfält och terrängen blev mer och mer brant tills vi ändå till slut nådde toppen på slåttdalsberget och utsikten där är så magnifik.

Slåttdalsberget 

ddfb4a73-228a-44f1-9413-98420bb7aa22Layla 

Halvvägs nerför slåttdalsberget igen, efter de första riktiga utmaningen utför med trixig och brant stig, så kommer slåttdalsskrevan. Den är så häftig! Det finns fler skrevor upptäckte vi idag, inte minst just före den stora slåtdalsskrevan är en mindre med en stor stenbumling liggandes tvärsöver.
Fint skyltat

Lunch tog vi vid tärnettvattnen, en av alla fina rastplatser som finns. Väldigt vackert, och det blev bra tajming för lunch. Jag hade med mig gasköket och gjorde en favoriträtt jag har: färsk pasta med en förberedd röra av nöt- och mjölkfri pesto, ölkorv och soltorkade tomater. Mums!

Som vanligt pratar jag på bild om jag inte poserar…

Från tärnettvattnen var det ännu lite mer trixig stig och vi passerade en grotta och en skreva jag inte gått i förut. Väldigt kul med varierad terräng och lite utmaning kände vi alla, men också skönt när den sen övergick i en mjuk, lättvandrad barrstig igen. Tills vi upptäckte myrorna…. hujedamig så många de var!

Vi stannade en gång till för att koka kaffe och göra lite eftermiddagsfika på gasköket, rabarber med pajröra vid Näskebodarna. Vi gick inte ända ut på Tärnettholmarna idag utan vandrade leden längs med stranden tillbaka mot entré syd.

Vilka stränder det finns! Bilden gör dem inte rättvisa

Summa summarum en riktigt fin dag, på väg hem svängde vi in på naturkompaniet outlet i Själevad och shoppade lite outdoorgrejer också som pricken över i:et. Rundan kallas tydligen ”nationalparksrundan” och den är verkligen fin och får med det bästa av skuleskogen. Det blev ca 13 km för oss och knappa sju timmar inklusive lunchpaus och fikapaus och noll stress. Det här gör jag gärna om!

Vårruset Umeå 2019

Ikväll var det äntligen dags! Vårruset med löpgruppen som jag coachat under våren. Som jag har sett fram emot att få avsluta såhär. Lite nervöst innan men inte för min egen löpning den här gången utan mer för allt runt omkring. Jag har haft kontakt med arrangören och vi har varit ambassadörer som löpgrupp och sprungit i Vårruset-linnen och buffar så de ville intervjua mig på scen, och igår hörde även VK/VF sporten av sig och ville skriva om oss! Så kul, och lite nervöst som sagt men det blev ett fint reportage om hela arrangemanget ”Peppar för vårruset” och det var kul att få berätta för de på plats också att vi tränat inför detta och förhoppningsvis vill fler haka på nästa år.

Vi samlades idag kring 18.30 ungefär och började nåla nummerlappar, stå i toakö och ladda till musiken från scenen. Starten går i döbelns park och för andra året i rad är det banan vi sprang ikväll, den verkar väldigt lik blodomloppets 5km men åt andra hållet.

Strax dags för gemensam uppvärmning 

Vi startade i tidtagningsgruppen och inte för att vi hade så jättestort fokus på någon viss tid, däremot att ha en tid att jämföra med senare i sommar eller nästa år. Det innebar att vi startade prick 19 och sprang ut från Döbelns park och över kyrkbron till Teg.

Glad löpcoach inför loppet! 

Vi snirklade oss längs med vattnet på Tegssidan ända bort till cykelbron och faktiskt en liten kringelikrok runt lekplatsen där, en vätskestation med vatten, och så över cykelbron tillbaka.

Här kommer vi ner genom broparken 

Längs med kajen och sen upp till Döbelns park igen och i mål! Det gick såå bra, alla fick bra lopp med sig och de som hade satt mål klarade dem också. Jag kom i mål sist av alla och ikväll kommer jag somna med ett leende på läpparna och synen framför mig när hon som sprang närmast mig drog iväg på den snabbaste slutspurten jag nånsin sett in i mål.

Sen var det picknick och lite prisutdelning på scen, vi hade inte ens varit med i quizet så vi vann tyvärr inga biljetter till varken basketmatch eller tjejmilen men trevligt hade vi!

Den här medaljen betyder alltså inte bara genomfört lopp ikväll för mig utan även att ha haft min första löpgrupp. Så roligt det har varit, bättre än förväntat. Nu ska jag njuta av den känslan och så hoppas jag att det blir fler gånger!

Löpteknik – Bild från en av våra träningar

Bild från vår allra första träning. Hur tur har vi haft med vädret?!

 

Blodomloppet 2019 – race report

Vilken fin kväll det blev ikväll! Den här bloggen har visst hamnat i dvala några veckor, men ikväll har jag sprungit Blodomloppet för jag vet inte vilken gång i ordningen och nu sitter jag på balkongen med popcorn och en kopp te och vill skriva av mig en race report i vanlig ordning. Millopp börjar jag ju ha gjort en del gånger och blodomloppet säkert minst fem-sex gånger så det är väl ingen jättegrej, och jag tänkte redan när jag sprang idag att det här blir lite svårt skriva om för kilometrarna segade sig inte fram och upplevdes olika, de gick i ganska jämn fart och även om det var tungt i början så blev det ju som det alltid blir, de tar ändå slut. Det känns inte så i början men man kommer ju i mål ändå. I år hade vi inget lag från jobbet eftersom några var på konferens så jag bestämde mig för att springa själv. Kändes rätt skönt, ingen att bestämma tid med och tog det ganska lugnt och blev faktiskt inte så nervös innan som jag brukar bli. Det var kanonfint väder i Umeå ikväll, över 20 grader och sol så jag tog bara en extra t-shirt utöver mina shorts och linne som jag tänkt springa i och så la jag den på pakethållaren bara och slapp gå till väskinlämningen. Parkerade cykeln på samma ställe som ifjol, gick på samma bajamaja som ifjol (några rutiner får det väl ändå va) och sen ner genom broparken och insöp atmosfären. Kom dit när det bara var 10-15 min kvar men kändes hellugnt, skönt att ha varit med förut och äntligen kunna bli lite cool. Värmde upp lite som så många andra, inte så värst många hundra meter men lite rörlighet och lite steg. Så otroligt fin kväll! Strandpromenaden när den är som bäst. Ifjol var allt nytt på nya stället, tidigare har loppet gått i I20-skogen, men nu kändes det som att det alltid varit här. 

Så, dags för loppet då! I år fanns startgrupper och de var ”under 45 min”, ”under 55 min” och ”över 55 min”. För mig som sprang på 55:01 ifjol var det ju lite tveksamt… jag kände mig dock rätt säker på vilken av grupperna jag skulle passa bäst i så jag sprang iväg med de under 55, det var mitt mål. Helst persa (54:45 på helt annan bana, Tjejmilen) eller allra helst under 54 och jag känner att jag börjar ha det i kroppen även om jag springer nästan ingen distans alls, bara intervaller och mysjogg.

Starten gick och det segade sig iväg, men ändå bättre än ifjol. Försökte ta det lugnt uppför första backen som kommer direkt och det gick bra, sen trångt som tusan över gamla cykelbron men efter den blev det bättre. Första km kändes lite seg men gick i 5:21 så lite långsammare än jag trott eftersom det alltid brukar gå alldeles för snabbt i början när alla rusar, men enligt plan för under 54 så jag var lugn. Sen är det lite nerför så kilometer nummer två gick i 5:00 blankt. Därefter jämnade tempot ut sig och det kändes låååångt kvar innan 3km men då började jag med tankarna att ”nu är det snart en tredjedel gjort” osv. och vips var det 4km och jag tvivlade i början men började efter 4km förstå att jag skulle kunna hålla farten som jag gjorde. Över kolbäcksbron och sen trots nerför hade jag det lite segt (tur det var nerför!) men känslan i kroppen var ändå bra. Jag kände mig stark och hade inte ont någonstans, höften kom långt fram så jag fick bra fart men det var ändå lite tung känsla i löpsteget, det har haft mer stuns. Mot slutet, mellan 6-7 så blev det inte så tungt som väntat men tankarna på målet började hägra. Klockan visade snitt på 5:22 så jag hade rätt bra marginal även om flaggorna inte stämde riktigt med klockan. Jag hade till och med vittring på 54min, men på km 9 när jag försökte öka lite och till slut såg målet så insåg jag att det tyvärr ändå var för långt kvar . Ifjol kändes målet så nära, som att det kom från ingenstans där efter sista kilometern. I år tvärtom, fast det var på samma ställe. Min klocka fortsatte förbi tionde pipet och inte förrän 250m (enligt klockan) gick jag i mål. Målgången blev 55:05 så sura 5 sekunder, jag som tänkt att 1 sekund från ifjol ska väl ändå gå.  Surade lite men bara lite för egentligen var jag glad och nöjd. Kroppen kändes kanon, jag kände att jag tog i och låg på gränsen men jag var inte totalt knäckt i mål som jag var ifjol. När jag började kolla klocka så hade jag ändå bra tider både i klockan och i racefox-appen, så eftersom det är tiderna jag jämför med på träning så är jag superglad över att ha bättre än de!

Men officiell tid räknas ju och ifjol mätte klockan 10,00 km så det är säkert min mottagning eller något, och annars så är det ju ändå den officiella tiden som räknas på lopp. I år orkade jag stå i banankön själv! Ifjol fick jag banan hämtad till mig av min kollega. Fota kunde jag tydligen inte, skärpan var visst lite sisådär just då på flera fronter…

Precis efter målgång så kom en tjej fram och sa ”jag måste bara få tacka, jag har följt dig och du har hållit så fint och jämt tempo! Bra jobbat!” och så gjorde hon high five. Det gjorde min dag! Så kul att få glädjas med nån och jag hade verkligen ett jämnt fint tempo. Sen när jag skulle ta medaljen så stod jag där och tvekade om jag ens skulle ta en, jag brukar inte det alltid på just blodomloppet. De ser exakt likadana ut varje år. På andra lopp är det kul, men jag har inget bra ställe ens för mina mer riktiga medaljer. Så hör jag en liten tjej fråga sin mamma om inte hon kunde få en medalj också så då frågade jag om hon hejat ordentligt och hon svarade ja, så då fick hon min medalj. Kändes bra.

Så totalt sett en riktigt härlig kväll, jag trodde att jag skulle vara på sämre humör av att inte ha kommit under det tidsmål jag ville men det känns inte alls.  Jag kollade i resultatlistan på placeringar också, i år kom jag 250 av 671 medan ifjol på 4s snabare kom jag 328 av 615. Det finns alltid nåt att glädjas åt!

Ingen picknick för mig som inte hade något lag men det var riktigt skönt att bara få strosa lite grann och värma ner litegrann och sen cykla hem i lugn och ro och duscha och fika hemma.

Alla resultat från Blodomloppet Umeå 2019 hittar ni här

Race reports blodomloppet under etiketten Blodomloppet

Vårvintern – tio dagar i Ammarnäs

Jag har ju varit mycket i fjäll det här året tack vare kursen, och med Kilimanjaro på det så är det ännu mer tid utomhus i bergsmiljö men däremot har jag inte varit hem till Ammarnäs sen allhelgonahelgen. Ovanligt länge. Så äntligen blev det påsk och för mig är det Ammarnästid, det är bara någon enstaka påsk där jag missat och det kändes jättekonstigt. I år var kungsledenrännet helgen innan och eftersom min skidträning i år bestod av tio mil totalt, alltså bara två mil mer än vad loppet är långt, och att Sofie hade förhinder så var jag återigen funktionär. Jag tror det är åttonde gången jag står i syterstugan och prickar av åkare. Så jag åkte alltså upp på fredagkväll efter jobbet, förhandlade lite om starttiden och fick den förskjuten till strax efter 06 och så packade vi in oss alla i skoter och pulka och såklart var det lite hundar som skulle med också. img_9077

Loppet flöt på bra och jag tog inte en enda bild, de ser likadana ut när det inte är några åkare och när de kommer då hinner jag inte fota. Kika i gamla inlägg om Kungsledenrännet om ni vill se mer hur det ser ut. Jag såg speciellt fram emot att som vanligt få heja på kusin Lars och hans teammate Arvid men också i år få heja på lagen som hört av sig inför rännet. När alla var förbi så åt vi lite mat och sen liftade jag ner över tärnasjön och vem träffar jag där om inte bästa peppen Sofie från Sorsele som vi tränat med på tekniklägret ifjol och som vi träffade precis där oå tärnasjön förra året vi åkte. Sen kommer sträckan som de flesta tycker är värst, en mil uppför mellan tärnasjön och steiner, så det liftade jag! Sen hoppade jag av där det började bli fin utsikt och åkte resten av vägen hem. a1e71a44-a56b-4246-8e47-113b11867c57

Det är samma ställe som den här coola bilden togs ifjol som frontar inlägget Kungsledenrännet 2018 – i år åkte jag! som så många läst.

rennet-2018-lag208-001Foto: Adam Larsson

Så kul att få se de andra lagen åka och de kom i mål och var superduktiga, kul att kunna hjälpa till med lite tips på allt som vi var lika nervösa över ifjol. Vad ska vi ha i säcken? Hur många gels? Vadå lina?

För min del blev det 3,3 mil och föret var inte lika bra som prognosen men med tanke på att det var lite löst och sugigt så var det nog bra att det var mulet och inte strålande sol, det hade nog blivit värre då. Jag hade inte ens vallat i år (!) utan körde på förra årets rännetvalla och med tanke på det och den lilla träning så fick jag en riktigt härlig tur med noll stress och fikapaus i alla kontrollerna och många glada hejarop från förbipasserande skotrar som trodde jag var med i tävlingen, extra tapper utan lagkamrat vilket händer när nån måste bryta att vissa åker vidare men utom tävlan.

Så bra jobbat alla och en efterlysning: ni som läst inlägget och pratat med Sofie på träningen, om ni läser det här kan ni inte höra av er så vi får veta hur det gick för er också?

img_9089

Dagen efter rännet har det blivit tradition att det är fint väder och vi åker på utflykt. I år blev det Äivesåive och grabbarna som åkt tolkade efter skotern. Inget fel på deras återhämtning inte, även det en tradition. img_9093Jag nötte på med min lavinspade och byggde snöhög för eldnätet som jag lärt mig i Saltoluokta och sen satt jag i solgropen precis hela dagen! 40246c46-e074-425b-be8d-a03a3496df4b

Så var helgen över och för att slippa åka massa bil och få lite mer tid i fjällen så hade jag tagit med mig jobbet dit. Parkerade på altanen och hade skypemöten och satt och mejlade och skrev dokument. Effektivt men också lite plågsamt men med avbrott för skidåkning på tisdagen så kändes det ok. Och helt klart värt att inte sitta inne på kontor förstås, faktum är att det som sagt blir mycket gjort när man sitter helt själv.

img_9149

Sen anlände Bella och då var det plötsligt 1000% svårare att koncentrera sig, så på onsdageftermiddag checkade jag ut, skärtorsdag hade jag tänkt ta kompledigt ändå. Jag ville så gärna försöka få till en liten vintertälttur till och få med Layla. Hade köpt turskidor äntligen, efter att ha testat lite olika sorter blev det ett par varma kängor från Lundhags och ett par turskidor med skins och stålkant från Fischer. Stavar körde jag på ett par gamla old school i nån rejäl metall, och tur var det skulle det visa sig.

3844945c-f093-4a2d-ac60-6ba77f47873c

Vi fick skjuts med skoter en bit uppför vägen mot Biergenas, till där vägen svänger höger och skoterleden går av mot vänster. Gamla kungsleden är det och jag tänkte att vi skulle gå ”kroken” eller ”omvägen” som den nya Kungsleden har sin sträckning. Med ”nya” menas sedan rätt många år, men vi kallar den fortfarande gamla kungsleden och det är nog fler än en som blivit förvånad när man kommer över fjället och skyltarna mot Ammarnäs minskar i avstånd men då ska man egentligen till Rävfallsstugan och sen 14 km till, istället för att gå rakt ner över Biergenas och komma ner på nolsia. Vi hade kanonväder och det blev för varmt efter bara några minuter så det var bara att skala av och åka i öppna byxor längs sidan och i underställströja och buff. 8b072a05-69fc-4ecb-afe4-d9e86dde8cd2Lunch efter en timme då vi hade kommit upp på kalfjället och sen åkte vi då mot hängbron vid Lisso där den här leden ansluter på kungsleden. Vid Lisso fick vi feeling och det var sånt kanonväder och därifrån är det sommarled en bit och alltså inga kryssmarkeringar utan små käppar varvat med stenar som inte syntes, så vi tog en kompassriktning och körde lite freestyle. Sagolikt magiskt och jag kom på mig själv med att åka runt och sjunga högt. Det var tur, för den härliga känslan skulle vi behöva leva på ett tag, den höll inte i sig så länge till. 4307b42c-583a-457b-bf06-c598ad41537a

Leden går efter nån kilometer på kalfjället ner genom skogen och det skulle bli brant, det visste jag. Det jag inte hade räknat med var snöns bärighet, den var…. inte så bra. Det tog bara nån minut så var första totalkraschen ett faktum, skidor, stavar, jag och ryggsäcken djupt ner i snön. Sån där sockrig blöt snö som letade sig i överallt för inte hade ju jag stängt vädringsdragkedjorna på byxor och jacka eftersom det var så varmt. Att skidorna ens höll är ett under, det kändes som de knäcktes direkt och jag antar det tyder på att det var ett ganska bra köp. Jag försökte skråa och jag försökte trampa på sidan men ingenting hjälpte. Några meter och sen var jag under snön igen. Fick koppla loss Layla men hon tog sig ju ändå ingenstans så hon kämpade lika mycket hon, det bar inte för henne heller men hon hade iallafall ingen ryggsäck på sig. Jag försökte ett tag med att gå i snön men det var djupt till över midjan så det blev galet jobbigt och blött så efter att ha kämpat nästan en timme men inte kommit mer än några hundra meter så bestämde jag mig för att slå upp tältet och hoppas på skare tidigt morgonen efter.

38b84835-4e20-46e2-b8c7-9087d9ccf9d8

Vi skulle ju ändå tälta och det är ju bra träning att prova på sånt här, så jag kopplade Layla vid ett träd (hon hjälper inte till så bra med tältuppslagning) och så började jag skotta och försöka få platt och bärighet. Inte helt lätt men efter en timme var tältet på plats och vi kunde hoppa in och byta till torra kläder och fleecepyjamas på hunden och pusta ut och få en lång kväll i tältet och bara chilla!

6ae69292-6eb6-43f6-81ae-c912f176df44

Inte alls dumt och jag hade täckning så jag kunde kolla läget på nästa sträcka med erfarna fjällfarare som nyss varit där och den var inte i så bra skick så jag bestämde redan på kvällen att det fick bli plan B, tillbaka mot Ammarnäs när vi kommit ner på platten igen och inte över Geråive, vi skulle inte ha hunnit på de dagar vi tänkt vara ute och det skulle vara en onödig risk och onödigt jobbigt. Kallt, blött, långt och inte nattkallt enligt prognosen heller. Så efter en påse ahlgrens bilar i tältet somnade jag gott, Layla sov redan sen länge. Dagen därpå var vi båda ganska trötta och det kändes segt att stressa för att försöka få morgonskaren och tyvärr hade det ändå inte varit minusgrader. Packade ihop och började ändå och liiite bättre var det allt och som en skänk från ovan såg vi sen ett spår som nån annan åkt på och då höll det!

89bda933-5a4d-4828-a586-288a2b65d32b

Det tog ändå två timmar att åka de knappa två kilometrarna ner genom skogen till skoterleden så det var väl avvägt att vi då skulle svänga tillbaka och inte vidare mot Rävfallsstugan. Det är en vinterled men skotrarna kör på ån just här, vilket jag hade glömt, så det var inte riktigt så bra som vi hoppats men å andra sidan inga skoteråkare att trängas med. Betydligt bättre för det kör skotrar här också då och då och fler hade åkt på skidor också så plötsligt tog en kilometer inte ens en halvtimme.

1c3b18d3-3159-48d3-b104-cc74bbc5c75e

Vi pausade och tog en kopp kaffe, dagens första faktiskt på grund av att jag ändå försökte skynda mig iväg på morgonen, och den var efterlängtad! Sen nån kilometer till och vips vid goulitsbäcken så var vi ute på skoterleden igen och hej vad det gick!

cf426157-abb5-48e5-8a02-9e84bd2c3a75

Layla började dra som hon aldrig gjort förr och plötsligt gick 4 km på 45 minuter och vips var vi framme i Talludden, vår egen (hela släktens) stuga.

0436140b-c449-421d-807c-4919257e5556

Underbart skönt att få komma in och värma sig och klockan var inte mer än sen lunch men jag bestämde mig för att stanna, dels var Layla kall och jag var sugen på att fortsätta vara ute på tur men också i behov av att torka tält och liggunderlag och det är lite för trångt i vår egna stuga att göra det, plus att Charlie inte är kompatibel med tält… Så vi stannade hela eftermiddagen, eldade i kaminen och läste bok och sammanfattade dagen. Otroligt skönt.

img_9219img_9234img_9233img_9235

Vi sov gott och vaknade utvilade och ägnade morgonen åt samma sak som kvällen innan: kaffe, te och bok.

img_9248img_9244img_9245img_9240

Strålande sol igen och frukosten intogs på bron och när det började komma skoter på skoter på skoter på skoter så var morgonfriden slut och all vår utrustning torr och det var dags att vinka hejdå till Talludden och åka de sista 6km hemåt igen.

img_91563937d701-c5ac-4065-87a9-86fbfa98a8e6

Det blev en kort tur mätt i kilometer men med många erfarenheter om snö, väder, kläder, tält och mycket tid på tur ändå.

Hemma var det oppstekt palt på muurikkan och sen påskmiddag och häng med hela släkten. De hade varit asgrymma och kapat, klyvt och kastat in ved för hela säsongen medan vi varit borta. img_9264

Det smälte rejält under veckan så det var inget vidare skoter eller skidföre där på slutet så söndagen blev det löpning. Jag och Macke kutade uppför Kennets backe inte mindre än 10 gånger och vi kände oss asgrymma för det. För er som inte har lokalkännedom så är det en låååång backe och vi sprang den sista biten av den och det innebar 90 sekunder i en backe med lutning som abborrbacken på Lidingöloppet. Hej puls och mjölksyra. Sen åkte vi till Tjulträsk och fikade, dagen innan hade de tagit över en hel renhjord men på söndagen var leden inte farbar längre.

81c01eae-b554-4169-b33b-27c126035d76

Söndag var min sista kväll och då passade jag också på att basta med kusin Lisa. Det var alldeles för längesen det med och såå skönt, till slut knackade det på dörren av han som ville basta efter som undrade om vi hade tänkt komma ut någonsin.

b7bed146-d0d9-46a0-b1a1-8bf0f3bb67c9

Så sammanfattas tio härliga dagar i den lilla fjällbyn Ammarnäs. Det kändes verkligen som att slutet på vintern närmade sig och hemma i Umeå igen var det barmark och nästan sommarväder. Jag håller fortfarande på och packar undan vinterkläderna och trots att en vecka till återstår av kursen så känns det som att vintern 2019 är över och som så ofta tycker jag den ändå var lite för kort men ack så bra!

8345be42-a8b8-4445-9724-9052bd517124