Träning – Sida 56 – Johanna Westberg

Om det ballaste skavsåret

september 22, 2013Johanna W

Det var ett plan fyllt av slitna instruktörer som landade på Alvik nyss. Mör är bara förnamnet. Ändå tycker jag att jag tagit det rätt lugnt. Fyra pass igår och ett idag och så en promenad runt årstaviken med pratsällskap för att slagga ur.
Jag har skavsår på ryggraden efter att ha gjort situps på stickig heltäcknibgsmatta. I Globen.
Bland 2000 andra låg jag imorse och crunchade, som det så fint heter på svengelskt träningsmål, upp mot självaste kupolen mitt i mitten.
Noterar att det förmodligen är ett av de allra ballaste skavsåren jag kommer få i mitt liv.

Om supersaturday

september 21, 2013Johanna W

bodycombat, hovet

Jag är på årets händelse inom gruppträning, framförallt Les Mills som är det koncept som kör bl.a. BodyPump som jag instruerar i på simhallen och numera även på iksu. Super saturday, en heldag i Globen (hovet, annexet och en av entréhallarna) med massor av duktiga instruktörer som utbildar oss instruktörer och på detta event är även deltagare välkomna.
Körde bodypump två pass på raken imorse för att nöta in den nya releasen och testade sen sha’baam och bodycombat också för första gången, riktigt härligt båda två passen, ska gå på dem igen så snart det passar hemma.
Efter detta var jag helt slut, även om det fanns några grit (högintensiv monsterträning) att prova på.
Har träffat på många fler bekanta, både från min utbildning och från gymen i Umeå än jag trott. Är trots allt nästan 4000 pers hör.
I år, för första gången någonsin ska les mills filma utanför nya zeeland så hela teamen bakom konceptet är här. De äe de personer vi ser på instruktions-DVDerna vi får varje kvartal.
På varje film är det alltid någon internationell instruktör också, förutom mr. bodypumpkoreografen himself Glen och hans team och denna gång har de bjudit in från Sverige. När jag gick grundutbildningen i vintras hade jag en tjej som var så otroligt duktig men jag trodde det berodde lite på att jag var så nykär i träningen men gissa vem som var på scenen imorse?
Med henne var även Hanna Lennartsson från iksu (körde ofta för henne på träna tidigare) och Katta som driver Träna. Jag är bortskämd med bra tränare.
Och imorgon är hon på scen igen, Mathilda Björck, och jag ska gå på passet som deltagare och filmen för BodyPump 89 spelas in.
Mäktigare inom gruppträning är svårt att uppnå.

Mathilda Björck, min bodypumptränare, i svart linne på scen imorgon

Om slutspurt

september 16, 2013Johanna W

Idag damp det här ner i mitt (citat imponerad 4-åring) supersmarta brevinkast. I torsdags tappade jag sugen totalt. Kunde inte vara sämre tajming, men nu är det bara bita ihop. Förra helgen sprang jag Umemilen och hade drömt om att springa under 55 min. Det är, för alla som har något hum om löpning, inte nån världsrekordtid om än den är helt okej och ett väldigt lagom mål för mig i år. Jag visste att jag inte riktigt hunnit träna så mycket snabbhet, det har gått mycket tid till återhämtning och långdistans (i nämnd ordning). Well, det är väl ett långdistansår då täntke jag.

I torsdags skulle jag under min lediga vecka passa på att springa ett sista riktigt långt pass, och enligt sägen så ”om man klarar två varv på SM-spåret så fixar man Lidingöloppet”. Förra gången jag sprang det var det rent av kul. Jag hade Layla med mig och det luktade nyslagna lövträd. Denna gång, not so much. Vid 7,5 km var spåret helt avstängt av traktorerna som breddar för vinterns skid-SM och skillnaden mellan att plötsligt ha 7,5 km till vattenflaskan istället för 2 är…. ja, mer än en halv mil. På väg tillbaka är det inte heller lika lätt att se vilken stig man ska ta och det gick bra ända tills i slutet/början där det verkligen är många spår. Suck. Virrpanna deluxe utan ens min kära runkeeper så ingen exakt distans eller något bra tempo att peppa mig med och inte ens nån räddnings-gps. Inte ens en nödraket hade jag med mig. Till slut blev jag så less och började få bråttom att hämta på förskolan en som jag hade lovat att jag sprang rakt ut vid närmsta avfart och det visade sig att jag var på Berghem och fick springa lite asfalt ner. Sur som ett rönnbär donerade jag påsen med vattenflaska och banan som hängde vid varvningen till bättre behövande (vem nu det skulle kunna tänkas vara i min misär).

Det blev 1 h och 55 min löpning och ungefär drygt 17 km iallafall så det var väl ett ganska okej pass ändå förutom för humöret. Hade verkligen behövt en riktig formbekräftelse. Jag får nöja mig med att min jaktlagskamrat som sprungit Lidingöloppet 40 gånger (!) skrattade och sa efter passet jag kört dagen innan älgjakten att klarar jag springa upp på Biergenas och hem igen så fixar jag nog Lidingöloppet. Jag har börjat kika på banprofiler och läsa startbevistidningen och försöker att bara peppa nu och hoppas han har rätt. Det ska nog gå. Om inte annat så kan jag åtminstone springa uppför ett fjäll utan att gå sönder. Det är också bra.

Under bilden lånad av Petra, marathonbloggen

Om att springa eller att träna löpning

augusti 12, 2013Johanna W

Ikväll har löpningen tagit en lite oväntad vändning, ändå kändes den välbekant. Jag har varit på träning. Klockan 18 på gammlia var det löpträning – ”lindingöloppintervaller”. Via facebook fick jag nys om det och frågade nervöst om man var välkommen även om man inte var någon löpare. Alla var välkomna.

IFK Umeå ordnar öppna löparträningar för alla, med upplägg för att olika tempo kan vara med. Idag var det så intervaller, en slinga på 1 km som började med 370 m uppför och sedan resten nerför! Härligt…. tänker man tills syftet framgår: att inte vara nöjd när man klarat backen utan våga släppa på och lära sig springa utför. Bra tankevurpa må jag säga för jag tyckte det var kul hela tiden. Start på jämna 6, 7 eller 8 min beroende på vilket tempo man sprang, så alla fick ungefär lika lång (och i sammanhanget rätt ”lång” tyckte tränaren och de jättesnabba…) vila, ca 1:30-2 min. Hör och häpna men jag sprang mina varv på ungefär 5:45-6min-tempo vilket är ungefär mitt miltempo och sackade bara ca 5 sek per intervall. (Intervaller är oftast snabbare än miltempot förstås eftersom det är kortare, men mjölksyrebackar brukar tendera dra ut på tiden och 1 km är en LÅNG intervall. Ca 2:30 kallkällbacke) Sedan joggade vi tillbaka och så var träningen slut. Alla glada, kommentarer om hur jobbigt det varit och hur bra backintervaller är och att man ska aldrig köra 100% och alltid köra så man känner sig nöjd. Jag gillar det. Jag gillar att ha en tid att passa för träning, jag gillar att någon tänker ut ett träningspass, jag gillar att alla är där kör sitt eget race och peppar alla andra.Det är lite skillnad på att bara fara ut och springa och att faktiskt träna löpning. Det går alltså att hitta sitt sätt.

Löpningen är för mig just nu superkul, men så har det absolut inte alltid varit så jag tänkte dela med mig av mina bästa tips i tips-djungeln:

– Underskatta inte vila.

– Spring det som är roligt, inte det som sägs vara bra.

– Våga utmana och variera. Googla tips och testa. Upprepa tips nr. 1 och 2.

– Ge aldrig upp kampen om att hitta rätt löpskor/sulor/löpteknik/underlag. Prova och prova om.

– Hitta löparkompisar! Finns de inte i fikarummet eller vänskapskretsen kanske de finns på facebook. Eller det kanske är en hund du känner. Det var tydligen helt okej att hänga på även om man inte var löpare. Lite som korpen. Och jag har blivit hejad på i varje lopp fast jag varit nästan sist.

– Hitta rätt kläder. Något som är roligt att ta på sig. Observera att det inte nödvändigtvis är samma sak som supermode. En matchdräkt. Något som matchar. Något som är skönt. Det är värt lägga pengar på en pulsklocka om man vill (och kommer ihåg ladda batterier osv.), eller en tröja med ficka med dragkedja om man behöver det. Eller knästrumpor á la Sotomayor om man haft problem med benhinnorna. Eller en keps om det är varmt.

– Upprepa tips nr. 2

Och kom ihåg: No matter how slow you go, you’re still lapping (varvar) everyone at the couch.

Om Högakusten (halv)marathon

augusti 8, 2013Johanna W

Så var det dags, ännu ett lopp. Denna gång kände jag att ingenting riktigt kunde stoppa mig sedan kämpandet mot sol, värme och frånvaron av mobil/musik/klocka/farthållare på lövångerloppet Jag hade tränat, fjällvandrat och sprungit 15 km ytterligare en gång, i ungefär lika delar höbäckenbacken, gamla kungsleden, bissitjstigen och landsvägen i Ammarnäs.

”Sveriges hårdaste och vackraste marathon”. Faktiskt så hade jag inte sett det där om hårdaste, däremot förstått att det var backigt. Men det är främst landsväg, hur backigt kan det vara? Och jag gillar dessutom backar, och på Lidingöspåret är det också berömda (kategori: ökända) backar. Att det var i Nordingrå gjorde mig inget, jag hade lånat bil. Hur långt det var till Nordingrå hade jag inte kollat sådär jätteexakt. Det blev ett intensivt letande efter samåkning tills en fantastisk person på funbeat hörde av sig att jag kunde sova hos henne på fredagkväll, hon bodde bara strax söder om Ö-vik. Sagt och gjort, jag är inte den som bangar på sånt utan tvärtom – hurra för sällskap!

Liselotte, eller Lisse, visade sig vara en uthållig och glad prick, vi laddade upp, hon berättade om alla möjliga lopp och vi gick båda in med inställningen att ta oss runt, hon lite mer övertygad. Prognoserna för varmt infriades. Jag hade dragit lärdom (läs: övning att springa lopp gav färdighet, jippie!) och letat fram den enda sportkeps jag kunde hitta som visade sig vara en som jag fick av min vän från Grekland när vi gjorde praktik i Jordanien. Vad kan passa bättre än en Greklands-keps när man ska springa sitt livs första (halv)marathon?!

Lisse passar på att stå i skuggan innan start och pratar med en som senare sprang om mig i RAKETFART.

Starten för helmaran gick kl. 9.15 och eftersom Lisse sprang den var vi i god tid och jag hann förbereda mig väl, dvs. dricka, fika och pinka. Värma upp och stretcha. Fästa nummerlappar och chip, högtidligt ska det va.

10.30 startade vi och rätt snabbt insåg jag att ingen höll riktigt det tempot jag var inställd på, ca 6:30 men i bakhuvudet ett ”åtminstone helst under 7 min /km”. En tjej visade sig dock springa i precis min takt och trevlig och peppande hängde vi på och drog varann. Och som vi drog, hela första varvet var bara härligt. Andra varvet kändes sedan bara som en bonus, en nedräkning. Efter 15 km som var mitt tidigare personliga distansrekord (om man inte räknar fjällmarschen 16 km 2010 men det måste nog räknas som terränglopp och det är inte riktigt krävande på alls samma sätt) började endorfinerna rusa och jag tänkte att ”jag kommer fixa det här”. Och det gjorde jag.

Min första halvmara, en solig och varm dag och på en av de backigaste, men jag instämmer i vackraste, slingorna i Sverige. Blandat asfalt och landsväg. Underbar publik som hejade och tog ut sina vattenspridare och duschade förbipasserande. 2:24:02 stannade klockan på, inte sist och inte ont någonstans. Lite sliten i fotleder och aningens i knäna också men jag hade inte räknat med annat. Förvånansvärt bra tempo även om fantasin ibland kan skena i förhoppningar. Jag kommer leva på det här länge, löpningen har gått som en dans nu efteråt och ända tills jag springer samma bana igen behöver jag jämföra eller tävla mot min tid. (Inte ens då egentligen, men ja ni vet…)