Kategori: Allt möjligt överallt

Jag vill börja med att säga att jag inte är nationalekonom.

Idag skriver expressen om Reinfeldts förslag att höja pensionsåldern till 75 år . Min första spontana, personliga (egoistiska) tanke var: hur länge ska jag egentligen jobba då? Jag har nästan 40 år kvar som det är nu. Och jag stämmer in på kategorin som har ett jobb jag trivs med, och om jag är pigg kanske jag vill fortsätta. Kanske. Men det finns ju mycket annat roligt också, som att jobba ideellt eller ta hand om mina barnbarn som kanske inte har råd med framtidens dagistaxor, vem vet. Jag kanske är så oskröplig att jag kan jobba på ett barnhem i sydamerika.

Något som ofta slagit mig, helt utan tanke på politik, ekonomi, status eller annat när jag varit ute och rest är att jag önskar fler jobbade i Sverige, och jag önskar fler jobb var status, och jag önskar man fick jobba kortare och mindre pressade dagar. Jag vill lämna cykeln till nån som kan laga den, och jag vill betala för det. Jag älskar att gå till skomakaren i huset mittemot och få tillbaka handlagade skor som han putsat upp lite för att det är vad han tycker man ska göra med skor, det är hans konstverk. Men jag hinner knappt gå till skomakaren för jag jobbar samma tider. Vem av oss ska byta arbetstider? Det är ju obekvämt att jobba på kvällen eller helgen. Bara det är en statusskillnad.

Men, så kommer det intressanta i hans förslag. Eller kanske mest typiska. Valfriheten. Såklart.

”- Det är inget tvingande förslag. Är du sjuksköterska, undersköterska eller byggnadsarbetare är det inte troligt att du kan jobba så länge.”

Så skönt då. Sjuksköterskor och undersköterskor kommer alltså få längre tid att leva på låg pension och troligen mindre insparat eget kapital efter ett slitigt lågavlönat arbetsliv, medan jag som sitter på ett kontor och har en bra lön kan få sitta kvar här och dricka kaffe gratis. Skönt med valfrihet.