Även valfritt att jobba till 75

Jag vill börja med att säga att jag inte är nationalekonom.

Idag skriver expressen om Reinfeldts förslag att höja pensionsåldern till 75 år . Min första spontana, personliga (egoistiska) tanke var: hur länge ska jag egentligen jobba då? Jag har nästan 40 år kvar som det är nu. Och jag stämmer in på kategorin som har ett jobb jag trivs med, och om jag är pigg kanske jag vill fortsätta. Kanske. Men det finns ju mycket annat roligt också, som att jobba ideellt eller ta hand om mina barnbarn som kanske inte har råd med framtidens dagistaxor, vem vet. Jag kanske är så oskröplig att jag kan jobba på ett barnhem i sydamerika.

Något som ofta slagit mig, helt utan tanke på politik, ekonomi, status eller annat när jag varit ute och rest är att jag önskar fler jobbade i Sverige, och jag önskar fler jobb var status, och jag önskar man fick jobba kortare och mindre pressade dagar. Jag vill lämna cykeln till nån som kan laga den, och jag vill betala för det. Jag älskar att gå till skomakaren i huset mittemot och få tillbaka handlagade skor som han putsat upp lite för att det är vad han tycker man ska göra med skor, det är hans konstverk. Men jag hinner knappt gå till skomakaren för jag jobbar samma tider. Vem av oss ska byta arbetstider? Det är ju obekvämt att jobba på kvällen eller helgen. Bara det är en statusskillnad.

Men, så kommer det intressanta i hans förslag. Eller kanske mest typiska. Valfriheten. Såklart.

”- Det är inget tvingande förslag. Är du sjuksköterska, undersköterska eller byggnadsarbetare är det inte troligt att du kan jobba så länge.”

Så skönt då. Sjuksköterskor och undersköterskor kommer alltså få längre tid att leva på låg pension och troligen mindre insparat eget kapital efter ett slitigt lågavlönat arbetsliv, medan jag som sitter på ett kontor och har en bra lön kan få sitta kvar här och dricka kaffe gratis. Skönt med valfrihet. 

 

 

Vi vill ju bara känna oss bra

Det stormade kring uppdrag granskning i veckan, medan jag satt på bussen. Helt plötsligt var alla feeds i telefonen fyllda med kommentarer om att glada huddik inte är så glada längre…

Såg halva på SVTplay och halva nu. Och nu har det gått över till debatt om Håkan Juholt.

Och ärligt talat, Pär Johansson, javisst de borde ha mer betalt och behandlas lika, men det har ju varit det som var från grunden. Jag tycker inte Eva Hamiltons mejl var speciellt upprörande. Hon reserverade sig mot att om de hade skäl att inte uppge för Pär Johansson varför man filmade, hon uppmanade till tydlighet för att han inte verkade ha förstått (visst, man kan tro att han visst gjort det och försökte utnyttja kontakter för att stoppa det) men hon agerade proffsigt tycker jag, men jag är å andra sidan inte insatt längst in i media- och journalistikvärlden.

Och han har felbokfört resor, han flög när han skulle dit innan dem som åkte buss… en del argument var helt enkelt lite uppförstorade.

Men jag såg inte hela programmet i sin helhet, kanske greps man mer då, men det känns också som att det mesta försvinner i veckan med Juholts alla ekonomiska små missar. Och andras för den delen, senast igår var det en centerpartist som lyftes fram och ekot rapporterade att tre riksdagsledamöter hade under veckan begärt ändrat bostadsbidrag. Så han är inte ensam.

Självklart tycker jag det är bra att det här kommer upp och granskas, men det här med att Pär Johansson gjort Glada Hudik till ett varumärke och att han föreläser och tjänar pengar på det (det gör man, det är sjuka pengar inom föreläsning) om något som är en helt annan verksamhet, det är två olika världar. Och båda behövs. Det sticker i ögonen för de är personer som är mer utsatta och försvarslösa i vårt samhäll, men som trots allt har en plats till skillnad mot för i andra kulturer och inte allt för lång tid sedan i Sverige. Det är väl det vi pustar ut för gissar jag. Pär Johansson, Filip Hammar, tränarna för Grunden BOIS och den som anställde Ica-Jerry har räddat hela Sveriges dåliga samvete.

Men bara för att det blivit bättre ska man inte vara nöjd, absolut inte.

Men det är så lätt hänt, speciellt när man pratar Juholt och sossarna också, att tycka att de rika tar från de fattiga, och på skattebetalarnas bekostnad. Som när Ingvar Kamprad blev granskad. Men det glöms så lätt bort att de också drar in helt enorma summor pengar i skatt, de skapar jobb, de skapar tillväxt, de skapar export och allt möjligt. Det behöver man inte vara nationalekonom för att förstå.

Däremot behöver man inte ha en politik för att underlätta detta, för de klarar sig ändå. En riktig entreprenör och affärsman/kvinna är inte beroende av skattesatser eller ROT-avdrag för att lyckas.

Och som det togs upp i debatt, varför går vi och tittar på Glada Hudik? Är det för att det är bra teater punkt slut eller är det för att det är bra teater av utvecklingsstörda? Eller att det är BRA teater av utvecklingsstörda? ”Och här sitter jag och tittar på Glada Hudik, så fördomsfri jag är, så härligt det känns.”

Många var eniga i debatt, att man tappar sakfrågan. En ledare ska sköta sig och leva som han lär, det finns inget snack. Men vad gäller bostadsbidragen har det ju redan visat sig vara otydliga regler och att fler har gjort lika. Men socialdemokraternas ledare drabbas värst, för det är så emot ideologin.

Som om det vore ok för nån att inte tänka efter eller tänka på andra?