Kilimanjaro – allt om resan

Jag har tänkt så länge att jag velat berätta om Kilimanjaro men det har inte hunnits med. Jag skrev dagbok hela resan och tog massor med foton, men direkt efter var det så mycket att smälta och sen fortsatte året med så mycket annat så till slut började jag tänka att det får bli en återblick när det gått ett år. Och det har det nu. Jag blir påmind av det av vädret ute och av allt runtomkring, vi åkte två dagar efter alla hjärtans dag och kom hem två dagar innan Vasaloppet.

Före avresa

I flera månader hade jag tänkt på det och tränat inför det men som det så ofta blir så blir inte träningen riktigt som tänkt och i slutändan när allt ska packas ner i väskan så ryms det inte riktigt… och så dyker de vanliga fjärilarna i magen upp. Jag hade en konstig skada i ena armen också, handen svullnade och inte förrän några dagar innan avfärd fick jag slutgiltiga beskedet från läkarundersökningen att det inte var någon fara, mer än för någon annan, att vistas på hög höjd. De hade kollat alla kärl kring hals och nacke med MR och ultraljud och fortfarande vet ingen vad som orsakade svullnaden men det var i alla fall inget farligt. Riskerna på hög höjd är många, samtidigt som det allra mesta dels går att hantera på berget och en del saker går ändå inte att veta i förväg, som hur en ska reagera på höjden. Däremot så behöver kroppen vara frisk för en sån strapats, så nervositeten att råka bli förkyld, äta något dåligt eller stuka foten eller något annat var värre än den nånsin varit inför något av alla långlopp och annat jag gjort.

IMG_3015.JPG

Vi hade en träff i Stockholm i november tre månader innan avresa och det var toppen, få träffa gruppen och vår svenska färdledare Linda Åkerberg som skulle med på hela resan och en representant för resebyrån Äventyrsresor. Det blev lite mer verkligt då och vi gick igenom packning och andra förberedelser. Packningstipsen var bra, träningstipsen var inte så bra. De var väldigt diffusa och såhär i efterhand kan jag förstå dels varför det blev så och sätta tipsen i förhållande till hela gruppen och till prestationen, men då var jag väldigt frustrerad och besviken över att det inte var tydligare. Träningstipsen bestod av ”grundfysik och träna kondition och puls”. På riktigt, inga mer detaljer. Andra resebyråer skickar ut hela träningsprogram en ska följa och jag är väl mer åt det hållet att jag hade velat veta, men vi hade med oss allt ifrån en ironman till några som aldrig någonsin vandrat och som heller inte var så intresserade av träning alls så att göra ett program som fungerar för alla hade ändå inte gått. Jag har däremot satt ihop ett eget inlägg utifrån mina erfarenheter, bakgrundskunskaper inom träning och den här typen av prestationer för dig som vill förbereda dig.

Spoiler alert: det handlar om mycket mer än bara själva träningen som sker på ett gym eller i något motionsspår.

DSC_0219.JPGUtsikten från rödberget på en av mina testa packningen-promenader

Packningen

Packningen är ett inlägg i sig, jag skrev en packlista som jag nu (snart) har uppdaterat med vad jag faktiskt använde och vad jag inte behövde och vad jag fick panikdumpa på hotellet innan vandringen.

Resan

Jag reste med äventyrsresor och en specialresa för bara kvinnor. Det tilltalade mig även om jag hade kunnat tänka mig åka med män också, men det var färdledaren som lockade och att det var en speciell satsning på att få med fler kvinnliga guider på plats. Linda Åkerberg är en äventyrsprofil som jag vet brinner för vandring och är erfaren och intresserad av hur allting fungerar på hög höjd. Det vet såklart de lokala guiderna också och de var huvudguider, men att ha en person med som är mer lik en själv det är alltid positivt tycker jag och en person jag har förtroende för via sociala medier och som då redan känner huvudguiden och har gått med honom förut, det är bra.

Resan var 12 dagar totalt, inklusive resa, och med möjlighet att lägga till några dagar safari eller strandhäng på Zanzibar. Vi valde att åka på safari när det ändå kändes som en once in a lifetime, men mer om det i ett annat inlägg. Resan kostade 34000 kr då, köpt sommaren 2018 för att genomföras februari 2019. I år är priset höjt till 37500 kr men resan med samma upplägg och med Linda som färdledare finns kvar, de är där just nu faktiskt! Resan var också klimatkompenserad men det är väl det mesta numera men så tillkommer kostnad för visum vilket man måste köpa på plats (enklast, särskilt när man inte bor i Stockholm) och dricks till guiderna. Så det är mycket pengar men jag kollade runt mycket och det är prisvärt för vad som ingår. Linda hade också modifierat resan lite och lagt in en extra acklimatiseringsdag före avfärd i Moshi jämfört med en del andra varianter på Äventyrsresor och även själva vandringen innehöll en extra acklimatiseringsdag. Det bör en ha, men det är lätt att snåla på för det blir dyrt med guider och alla resor blir såklart dyrare ju fler dagar det är. Men chanserna att nå toppen ökar avsevärt med bättre acklimatisering och det är ju ändå toppen som är det stora målet för de allra, allra flesta som är där.

Vilken rutt upp på Kilimanjaro

Det finns sju olika leder upp och de går från lite olika håll och är olika långa. Mweka route används bara för att gå nerpå. Olika guideföretag har lite olika upplägg också så vi tog till exempel en etapp på två dagar (Baranco-Karanga, Karanga-Barafu) som går att ta på en dag. Det var den dagen som gjorde att vi fick en extra acklimatiseringsnatt kring 4000 möh och en behagligare tur än att pusha på. Jag försökte läsa på innan men det var svårt att greppa när jag aldrig hade varit där, nu känns det däremot mycket mer tydligt. Det finns också statistik på hur många som klarar toppen längs de olika lederna men det skulle jag inte fästa för mycket stress vid, såhär efterklok som det är lätt att vara. Det ligger absolut nånting i det men det har lika mycket med vilka guideföretag det är och hur snabbt det går. Marangu route är känd som coca-cola route och är en av de allra vanligaste och anses lättast. Den är dock även mest besökt och därmed mest folk. Där går det bo i små stugor längs rutten. Den kallas så eftersom de sålde coca-cola där till trötta turister förut men numera är det lite mer seriöst och en rejäl städinsats är gjord och det är förbjudet med plastflaskor på berget nu.

routes.png

Vi gick Machame route och den är känd som ”whiskey route”, varför vet jag inte, och den anses vara svår men med väldigt varierad och vacker terräng. Den går genom alla klimatzoner och terränger som som finns på Kilimanjaro vilket är många eftersom det är världens högsta fristående berg så det går från lågland och regnskog till högt upp med alpin öken och glaciär.

Här är en lista över de olika rutterna för dig som vill läsa mer.

Dag 1 – Avresedagen

Jag åkte från Umeå på lördagen den 16 februari 2019. Jag bokade anslutningsflyget med äventyrsresor så det inte skulle kunna strula med något kring det, eller snarare OM det strular så får de fixa. Lätt värt att betala lite extra för den biljetten, tror jag betalade ca 1000 kr per väg och det kostar det ibland ändå. Skönt slippa övernatta också men det blev en lång dag på Arlanda som jag slog ihjäl med att läsa och dricka jättemycket kaffe, gå på clarions gym och sen mötte jag upp Johanna rätt tidigt och åt middag och följde alla deltagares ankomst från olika i facebookgruppen och slutligen möttes vi upp vid gaten på kvällen vid sju-åttatiden. Det var nattflyg vilket var rätt skönt, även om det inte var hela natten eller någon tidsskillnad.

img_8138Lämnade ett svartvitt Norrland

Löpning minskar ångest och effekten håller i sig flera timmar efter så jag brukar försöka springa innan långflygningar. 

Flygningen gick bra, jag som är flygrädd kunde koppla av men sen blev det en låååång morgon i Addis Abeba på flygplatsen där det inte fanns nånting att köpa att äta nästan. Bara konstiga bufféer och absolut noll koll på innehåll. Men då var vi så pass nära att det ändå mest bara pirrade i kroppen av positiv resfeber och efter några timmars mellanlandning lyfte vi mot Kilimanjaro International airport i Arusha.

img_8155Hälften av turisterna ska bara på Safari som ni kanske kunde gissa…img_8213Här började vi uthållighetstestasimg_8158Livrädd bli av med bagaget så flög i det viktigaste, gaaaanska varmt stå i passkö

När vi landade började gruppdynamiken, det var superlång kö till visumköpen och passkontrollen och reaktionerna var oväntat förvånade. Vi var några som rest lite mer som inte var så överraskade, men enligt Linda brukade det gå jättesmidigt så vi kanske hade otur. Jag hade magknip efter resan så jag ville mest bara lägga mig ner men är det något jag är van vid så är det den här typen av tråkig, varm väntan. Så plötsligt var alla ute på andra sidan och nån ängel hade varit och köpt vatten åt alla och delade ut flaskor. En chaufför väntade på oss med en minibuss och de hivade upp alla väskor på taket (som alla kom med flyget!) och så åkte vi iväg mot Moshi och Springlands hotels.

Vi var i Tanzania!

img_8217

DSC_0697.JPG

DSC_0331.JPG

Min bucket list 2020

Så har det gått nästan en månad in på det nya året och jag har ruvat lite på min planering och mina mål. För två år sedan, alltså inför 2018, hade jag så många idéer och kände mig inspirerad och nytänkande och satte en bucket list istället för nyårsmål och löften och ett temaord. Det blev väldigt, väldigt bra och jag genomförde i princip allt och lite till så när året var slut så var jag glad och nöjd men hade lite svårt att komma på nya mål i starten på 2019 och istället hade 2019 fokuset med fjälledarutbildningen som jag redan var mitt uppe i och den resa jag bokade under 2018 stundade…

Min bucket list inför fjolåret var med andra ord rätt kort och såg ut såhär:

  • Bada varje månad nästan check på den! I mars bara bastu med snörullning som närmast men annars missade jag bara april, november och december. 
  • Ta grönt kort i klättring det här blev aldrig av, trots att flera kompisar tagit kort och är och klättrar på iksus nya hall men tiden… den prioriterades inte på klättring.
  • Starta AB – det vill jag göra av flera olika skäl till de uppdrag jag utför som fjällguide, löpcoach och yogainstruktör då och då men när det kom bud om att insatsen skulle sänkas sköt jag på det till 2020. 
  • 10 tältnätter – check. Jag hade 36!

Sen hade jag några träningsmål också som egentligen inte är tidssatta men jag var betydligt närmre att springa 5 km under 25 min än jag varit på länge, jag sprang väldigt många härliga långpass både i fjäll och i Umeå om än inte något fjällopp eller halvmara, jag löpcoachade min första grupp och jag ville träna för en urstark bål. Det sista gick bra men kändes lite misslyckat ändå när jag avslutade året med ryggskott men jag tröstar mig med att det finns fler orsaker och jag kan tryggt säga att jag ÄR stark i bålen nu, att jag får ont i ryggen ändå ibland beror på något annat. Så med tanke på det var det ju ändå värt det, för jag märker skillnad i annan träning av att jag är betydligt starkare än på länge. Nästan alla outdoorprojekt jag hade tänkt genomförde jag också, det blev lite färre av egna guidningar men till förmån för att istället göra klart utbildningen till fjälledare, vilket jag ju ändå behöver om jag ska fortsätta jobba med sånt. Därav blev det inte lika viktigt med punkten om AB heller. Så sammanfattningsvis bestämde jag mig nog ändå i september 2018 att kommande året skulle bli ett outdoor-år. Fjällåret. Och det blev det ju också! När september var slut ifjol grottade jag in mig inomhus och har sen dess knappt varit ute på något frilufsigt och det har också varit skönt och välbehövligt. Men nu börjar jag längta!

Nu är det förutom årsskifte även jobbskifte för min del, eller anställningsskifte kanske passar bättre. För mitt heltidsjobb  Jag kommer göra till stor del liknande uppgifter, projektleda bygg- och flyttprojekt, men som konsult. Jag har varit ledig nästan sex veckor, så när som på tre dagars jobb på gamla stället, en provdag och en tvådagarskurs på nya. Otroligt skönt och välbehövligt och jag funderade en hel del på vad jag skulle göra med den här tiden men kom fram till att jag nog inte ville göra särskilt mycket. Kroppen har strejkat med ryggen men jag har kunnat åka en hel del skidor ändå. Knappt det småfix jag tänkte jag skulle göra har jag ”hunnit” (läs: prioriterat/haft lust med). Så det var nog helt rätt att stanna hemma. Istället har jag varit massor med Bella, tagit sovmornar, åkt skidpassen i dagsljus och allmänt slöat bort dagarna. Nu börjar peppen och planeringsinspirationen komma tillbaka och det känns roligt tänka på kommande året!

Jag har skissat lite för mig själv och det blir en bucket list i år igen. En kombination av saker jag vill göra mer av, sånt jag vill komma till skott med och som finns kvar sedan tidigare.

Min bucket list 2020

  • ta grönt kort i klättring
  • paddla
  • gå en smideskurs
  • starta AB
  • guida en egen fjälltur
  • uppdatera bloggen/hemsidan bättre
  • vinterbada
  • utflykt varje månad
  • äta mer fisk och vegetariskt
  • Fråga var köttet kommer ifrån på restaurang och välja bort om det inte är från Sverige
  • meditera varje vecka
  • åka långlopp på skidor
  • springa ett fjällopp och springa mer i fjällen
  • göra en resa som inte är ”outdoor”
  • träna bålen 2 ggr/v inklusive röven
  • löpcoacha
  • Äta på restaurang en gång per månad (ej lunch)

Så det är i stort sett en fortsättning på fjolåret och det är lite så jag tänker att jag vill ha mina årsmål också. Inte så mycket måsten, till exempel inte sätta upp ett måste kring yoga (därav meditera varje vecka, men inte varje dag, för jag behöver lite push ändå) men sånt som jag ändå vill få mig själv att göra. Något att komma ihåg året för, ”jamen just ja 2018 det var ju året då jag guidade i alperna för första gången och tatuerade mig”

Men att börja på någon helt ny vana eller ta bort någon ovana har jag dels inget behov av och det behöver isåfall inte börja med nyår. Det kommer att komma nya rehabövningar jag behöver göra nån period, jag kommer behöva fortsätta anstränga mig för att laga nyttig mat (även om jag tycker att ägg, broccoli, pasta och popcorn räcker himla långt), jag äter sällan kött men jag skulle verkligen kunna äta mer fisk och anstränga mig liiiiite mer i min vegetariska mat också. Jag vill utvecklas och göra fler projekt inom fjäll och träning men jag vill också verkligen hitta tid för helt andra saker, som att pyssla, slöjda och gå på restaurang med familj och vänner.

Skidhelg i Ammarnäs

Förra helgen var en såndär kanonhelg igen, som det ibland kan bli. Vi har pratat i flera år om att åka på träningshelg i Ammarnäs jag och min bästa skidkompis Sofie, eller att åtminstone ha träningsläger på hemmaplan och bara fokusera på skidor, åka två pass om dagen och resten av tiden hänga och äta. Inte har det blivit av. Vi har varit på skidträningshelg i Saxnäs två gånger ihop (2016 och 2017 och jag en gång till ifjol 2019 då hon inte kunde) och så var vi på en anordnad skidhelg i Ammarnäs för två år sen, några veckor innan vi skulle åka Kungsledenrännet för första gången och det var guld värt. Det var nog faktiskt den helgen som gjorde att vi klarade det. Men äntligen blev det en helg vi båda kunde och vädret såg lovande ut. Dessutom fick vi med oss pappa som sällskap, en riktigt bra kombo och vi fick också några småprojekt och lite planering gjort.

Torsdagkväll gick åt till att köra upp men på fredagmorgon möttes vi av ett kanonfint Svennes spår, pistat dagen innan och sen dess hade det snöat en del men det var ändå fint före. Det flöt på fint även om det inte gick särskilt snabbt. I Umeå har all åkning på isig konstsnö gjort att tiderna varit rätt snabba även om inte åkningen varit särskilt bra, här blev det precis tvärtom!

Jag körde med andningsmask eftersom jag varit förkyld i flera veckor och aldrig blivit riktigt hundra och inte vill irritera luftrören i onödan. Råkade dock tappa själva filtret efter första dagen nånstans i nysnön och då hade faktiskt förkylningen släppt så det gick bra utan också, både med mask utan filter som jag testade först (hjälpte ganska okej!) och helt utan. Men tips till alla som får kalla luftrör, kanske har astma eller köldastma, de funkar jättebra! Man ser lite galen ut men det är väl investerade pengar även om de är lite dyra, det är en frigolitbit värd sin vikt i guld.

Första dagens pass blev ett mittemellansnabbt pass i 1,5 timme för att testa spåren, backarna, formen och så vidare och det kändes bra! Vi bestämde oss för intervaller på eftermiddagspasset och däremellan skulle vi hinna valla… Ingen rast, ingen ro på det här träningslägret! Men det gick fint och vi hade egentligen inte någon tid att passa mer än middag och bastu. Så intervallerna blev backar, tio stycken och vi gjorde det enkelt för oss. Först värmde vi upp till första bästa treans växel-backe och så körde vi den fem gånger. Det tog ca 35-40 sekunder per intervall och gick faktiskt riktigt bra, härligt känna det svarar när man trycker på lite. Men flåsigt! Sen fortsatte vi varvet och kom till andra halvan av Svennes spår där det är lite brantare backar och så valde vi ut en för tvåans växel och körde den fem gånger.

treans-backen fotad dagen efter eftersom intervallerna skedde i pannlampans sken

De intervallerna blev ”bara” knappa 20 sekunder men det räckte för att få känna på puls och lite syra i benen. Sen åkte vi varvet ut och var nöjda med det, det behöver inte vara krångligare än så! Så lyxigt kunna köra vart som helst eftersom det är så lite folk (och jag känner 90% av de vi eventuellt skulle ha mött) så det är bara att välja backe, och backar är enklare än att försöka göra några längre intervaller eftersom spåret är ganska kuperat (även om det finns en lång flack del i början/mitten/slutet nere på raningen). Hem till hamburgare och sen efterlängtad bastu!

Dagen efter vaknade vi till fint före och nypistade spår men med lite nysnö på. Vi fick uppehåll precis när vi skulle köra och det var bara härlig surfkänsla i spåret, jättefint under och bra stavfäste. Första passet var långpass och det gick bra hålla nere pulsen och uppe humöret, vi unnade oss små pauser på krön och drack var tjugonde minut och tog energi efter en timme. Efter 2 timmar och 15 minuter var vi nöjda men med känslan av att ha orkat mycket längre om det behövts, det var en go känsla! Men också hungriga så det var inte dumt att komma hem till doften av pyttipanna….

Vi är lite farliga på pauser dock så de ska tränas bort, sportklockans krassa sanning talar sitt tydliga språk att det här laget vilar lite väl mycket och det såg vi redan på rännet att tiden rinner iväg fort, det var visserligen välbehövliga pauser men det är också lätta minuter att kapa.

Treansbacken igen, lite tyngre men med känslan av att orka hela i bra tempo gjorde att den kändes helt okej även lugn. (den är längre än den ser ut)

flacka delen av Svennes spår

Vi filmade också en del! Det är så sjukt nyttigt. Såg dels själv hur jag vispade med stavarna och lite annat jag kan träna på men sen ville jag visa den för min fysio också för att kanske få lite ledtrådar om mitt ryggont och han såg ganska tydlig skillnad på höger och vänster ben som jag inte såg själv så nu får jag ”träna vänster röv”…   Det var också väldigt fotogent så vi tog oss tid till det också, lugnt långpass som det ändå var.

Härlig känsla efter långpass! 

Efter långpasset var det skidskytte på TV och inte alls lika slitna som dagen innan så det ändes inte ens motigt med ett andra pass. Det skulle dock bli ett kort pass klassiskt bara, men det där med ”bara” fick jag äta upp litegrann. Jag hade glömt hur lite jag gillar klassiskt. Men för första gången i mitt liv åkte jag på elljusspåret bakom skolan! Det var kuperat så det räckte och blev över och jag har så himla dåligt glid på mina skinsskidor tycker jag, och jag är för seg, öm och svag i ryggen för att staka så det blev en mental krasch som det så ofta blir för mig med klassiskt, särskilt innan jag kommit in i det. Man får ju offra lite glid när man har tejp eller skins (eller för mycket fästvalla) men hellre det än släpp faktiskt, men ändå…. jag gillar fristil och det passar mig bättre både tekniskt, för att jag övat mer och för ryggen. Men några varv så var vi nöjda och sen lyxade vi till det och for och käkade på GC. Ja, det blev hamburgare igen. Men renfärsburgare, riktigt smarriga är de!

Söndag och sista dagen vaknade vi upp till fortsatt fint väder, klart och något kallare. Ner mot fem-tio minusgrader men förhoppning om sol. Fredagen (17/1) var faktiskt dagen som solen återvände till vår nivå på Nolsia, men det var tyvärr mulet då så det var efterlängtat när den faktiskt dök upp på söndag förmiddag!

Eftersom det var hemresedag kunde vi inte åka ett så långt pass och vi ville också ha mer intervaller så eftersom vi körde backar på fredagen var planen långa flacka. Kanske lite konstig ordning på upplägget men jag kände mig förvånansvärt pigg på söndagen! Det var nog långpasset som satt som ett schmäck och var tillräckligt lugnt, jag vaknade mycket piggare på söndagen än på lördagen.

Vi tog talluddvägen som jag kallar den, alltså landsvägen uppströms vindelån som vintertid är en skoterled, för den är flack och perfekt för långa intervaller. Dessutom skoterspår som är brett och fint att åka på och som pistas då och då, men som är det underlag som mest liknar Kungsledenrännet vilket ju är bra att träna på om man ska åka just Kungsledenrännet….  eller rännet* som vi närmast sörjande, artikulationslata västerbottningar säger. (ränne funkar också om man vill vara riktigt lat.)

*Behöver jag förtydliga att ”att ränna” är att fara (förlåt jag vet det är inte heller rikssvenska) fort fram. Kuta järnet typ. Eller långt. Att springa. Att åka skidor. Säg att det finns i övriga Sverige eller att min läsarkrets är tillräckligt liten? Nu fortsätter vi iallafall.

Flackt och fint för norska intervaller, 4×4 minuter med 2 minuters vila emellan. Föret var lite kallt och trögt så det blev mestadels treans växel men bitvis så trött att det fick bli tvåan. Nästan aldrig gick det köra fyran och jag undvek det också, för att få det lite jobbigare. Och för att jag behöver träna trean mest, för det har några gamla skejtveteraner tipsat om. Det är som motsvarigheten till att lära sig staka, det går hålla på hur länge som helst i lite olika farter i allt från lite flackt utför (om det är kärvt eller man är jättetrött) till ganska brant uppför. Och framförallt på flacken och på skoterspår är det kanon. Så sagt och gjort, vi tog i och jag trodde lungorna skulle pipa ur bröstkorgen och det är inte ofta jag lyckas med det på skidor! Det brukar ibland bli lite för snabbt och lätt och då tappar jag antingen flåset eller balansen, så det var bara bra att det inte gick så snabbt. Usch och fy vad tungt det var just då men fy tusan vad härligt det var sen!

Såå trött! Men också såå nöjda!

Sen gled vi hemåt i maklig takt och kunde sammanfatta en superbra träningshelg för Team Vallafritt som vi heter i år. Fem pass på tre dagar, totalt drygt fem mil. Två intervallpass av olika sort, ett långpass och ett klassiskt. Och ett mellanmjölkspass som faktiskt är bra att göra ibland de med. Massa god mat, massa vinterstudion och bara häng i stugan och otroligt mycket sömn. Och så ser ni ju omgivningarna, snö och vinterlandskap. Tänk att det äntligen blev av, och att det blev så lyckat. Underbart!

Första dagen jag inte jobbar

Alla helger är avklarade. Jul, nyår och födelsedag. Sammanfattningsvis har det ändå varit bra, trots att jag varit liggandes med ryggskott en stor del av den tid jag hade tänkt åka skidor och njuta av vintern i Ammarnäs. Dessutom förkyld, men lika bra göra bort allt på en gång. Och det bästa är nu, när alla andra efter en lång ledighet (som de flesta ju haft i år när det varit ”arbetstagarjul” så är jag fortfarande ledig! Det känns SÅ konstigt. Jag kommer byta jobb om en månad och jag har några semesterdagar sparade så jag tar ut dem nu. Faktiskt ska jag bara jobba fyra dagar och två dagar kurs i hela januari. Som sagt, SÅ konstigt. Men välbehövligt. Så idag sitter jag och dricker kaffe och grejar på med småsaker hemma, funderar över året som varit och det som kommer men framförallt så försöker jag få saker gjort. Jag började redan igår med lite planering inför 2020 och att försöka hålla lite dagsrytm ändå och idag har jag gjort klart ett litet projekt jag tänkte visa så småningom.  Det är så ovant att jag nästan gått in och kollat jobbmejlen bara för att. Men istället har jag bryggt lite mer kaffe och tagit fram kakorna som är kvar sedan födelsedagen och bänkar mig i lugn och ro framför datorn.

Det är en hel del jag faktiskt behöver göra, som att tömma mobilen på bilder, men jag har tid för det också. Försöker fånga dagsljus både för kropp och själ men också för att måla små spikskallar hemma som jag inte hann klart i höstas när jag började på det. Sånna där småsaker som går rätt snabbt när en väl gör dem, men kan vara liggandes i en halv oändlighet. Ingen annan tänker på det förutom en själv. SÅNT tänker jag ägna dagarna åt nu. Och åka skidor som jag inte kunde göra på jullovet. Yoga hemma och gå på andras yoga. Dra igång något nytt hemmaprojekt kanske. Hänga med Bella som börjar på förskolan men har kortare dagar än dagsljuset än sålänge. Njuta ordentligt för jag känner mig verkligen välförtjänt av lite ledighet, utan att andra är lediga och utan något särskilt planerat. Förra året bestod av sjuttioelvatusen händelser så jag njuter av kontrasten. Nog hade jag velat resa någonstans och kanske hittar jag på något, men mest troligt blir det bara Ammarnäs. Inte så bara.

Fick så himla fina blommor på födelsedagen!Älskar mitt vardagsrumsbordTulpansäsong! Alla vet att jag älskar demFödelsedagen bestod av tårtkalas och kräftskiva i år!

Mitt 2019

Jaha då var det nytt år, nya möjligheter. Igen. Tiden snurrar som vanligt fort och plötsligt var det dags att sammanfatta ett decennium också. Just den detaljen hade jag inte ens tänkt på förrän för någon vecka sedan, jag har inte alls haft någon decenniumkänsla. Jag tänkte nog helt ärligt inte på förra decennieskiftet heller, däremot millenieskiftet minns jag ju förstås (eller förstås, men ja jag är ju så gammal).

Året som gått har varit som vanligt fyllt av massor med händelser men till skillnad från tidigare år har jag inte haft tid eller lust eller motivation att blogga särskilt mycket. Första halvan av året för att jag knappt var hemma, jag sammanfattade halvåret fram till sommaren i ett inlägg när jag gick på semester och redan då hade jag känslan av att ha för lite tid och behöva prioritera och sen hade jag ungefär två månader till av semester, fjällvandring, resor och guidejobb innan luften gick ur mig och jag kurade in mig för höst. Så det finns så många sätt att sammanfatta ett år på, månadsvis eller med träning och resor, följa upp förra årets nyårsmål och drömmar men eftersom jag inte bloggat om så många av resorna (än) så finns inte mycket länkmaterial, i våras la funbeat ner så min träning är inte loggad likadant som den brukar så jag har ingen samlad statistik för året men en superkort sammanfattning per månad får det bli. Nyårsmålen tänkte jag sätta tänderna i om någon dag, jag har inte riktigt landat i vad jag vill framåt så jag ska damma av mina analoga papper och se vad jag ville förra året, hur det blev och vad jag ska fortsätta jobba mot.

Januari 

Världscupen i Ulricehamn, plugg och stor vånda, nervositet och rehab av ryggen som haft ryggskott även förra julen inför det stora äventyret på Kilimanjaro.

Februari 

Jag besteg Kilimanjaro! Och åkte på Safari.

Mars 

Vi hade lavin- och bivackvecka i Björkliden med fjälledarutbildningen och jag gjorde praktik på Saltoluokta fjällstation.

April

Påsk i Ammarnäs och en förhållandevis ganska lugn månad.

Maj

Kursvecka i Abisko och Kiruna med första hjälpen i terräng och sista examinationerna i navigation. Alpinpremiär för säsongen för min del i riksgränsen.

Juni

Klarade fjällsäkerhetstentan (i Kiruna) och sprang vårruset med löpgruppen jag tränat och hade riktigt bra flow i min egen löpträning också just då.

Juli 

SEMESTER i Ammarnäs och i Umeå och praktik som guide på Saltoluokta igen. Familjefjälltur och fjällöpturer med föräldrar.

Augusti 

Min längsta fjällvandring hittills, tio dagar mellan Abisko och Nikkaluokta.

September 

Tågresa till Davos som guide och sista praktikveckan på Saltoluokta, familjefjäll för de yngsta. Blev färdig fjälledare.

Oktober 

Min farmor gick bort så hösten blev ovanligt tung. Det är svårt förbereda sig även när det gäller gamla människor.

November

Jag sa upp mig för nytt jobb på Hifab som projektledare.

December

Träningsläger i Saxnäs och sen all in julfirande vilket var toppen tills första lediga lördagen då jag fick ryggskott. Igen. Så jag avslutade året med att vara förkyld och ha ryggskott i den mest magiska av vintriga och klara men inte så kalla fjällidyller i Ammarnäs.

Det var året i korthet i kronologisk ordning, ett annat sätt att sammanfatta på är de populära bestnine, alltså de nio mest gillade bilderna under året på instagram. Jag har varit betydligt mer aktiv där och jag ÄLSKAR stories. Så vi tar dem uppifrån vänster och sen i läsriktning, så får vi en liten överblick även om det är en massa som inte kommit med förstås.

  • En av alla vyer över tältplatser mellan Abisko och Nikkaluokta
  • Ett av alla fjälldopp, i Pietsjaure
  • Uhuru peak, Mt. Kilimanjaro 5895möh den 24/2 2019
  • Satsfjället, skidläger i Saxnäs. Extra nöjd efter att ha persat uppför, i lugn skejt utan att det var ett krig att överhuvudtaget komma upp.
  • Gaisats, jag och Layla njuter av utsikten på en av våra favoritpromenader/löpturer, faktiskt är det en bild från sommaren innan men vi hade liknande stunder i år.
  •  Bivackpremiär, Björkliden med klassen.
  • En av Johannas alla gudomliga hemmatorkade middagar vi åt hela vandringen Abisko-Nikka
  • Min #tenyearschallenge som cirkulerade i början av förra året. Decenniet då jag uppenbarligen förvandlats från att ha gått inkaleden i lånade kläder från stadium och farmor utan en aning om skalkläder och sånt, till att jobba som vandringsguide i alperna och svenska fjällen i sponsrade kläder av senaste funktionsmaterial. Det är vad som kan hända på ett decennium.
  • Långkalsonger på vårvinterfjäll, Ribovardo i April. Jag skrev tack och hej långkalsongsäsongen men faktum är att jag var i Abisko och riksgränsen flera gånger till och så sent som i juni fjällvandrade vi i snö jag och en klasskompis.

Igår gjorde jag den här på stories, apropå stories. Jag kom att tänka på vad som hänt på sociala medier de senaste tio åren. Det fanns väl inte ens emojis för tio år sedan? Det hette smileys och de gjordes av tecken och förvandlades inte automatiskt till gubbar. Till att det är filter i varenda app och speciella filter enkom för dagen. Det kändes som ett bra sätt avsluta det decenniet på i sociala medier.

Gott nytt år!