Jag önskar det såg ut såhär, men det är en millisekund bara. Jag vill kunna gå upp och ner från handstående lugnt och kontrollerat. För det måste man vara sjukt stark och modig, men det är långt ifrån omöjligt.
På ett sätt är jag gladast i världen för det är bara några år sen jag bröt armen och det var inte säkert att den nånsin skulle ens bli rak igen. Men jag är också frustrerad. Det ser så lätt ut men det är så svårt. Jag känner att det går framåt men jag behöver mer träning. Hade gett mig tusan på att klara det i år, som nyårslöfte. Två veckors intensivt nötande några minuter varje dag (mer orkar jag inte då blir det bara dåligt, det är mycket jobbigare än man kan tro) så får vi se hur mycket som är kvar till nästa års nyårslöften.
Ett som är säkert är iallafall att jag har fått schystare och superskön hållning i hukpositon, alltid nåt!
Johanna Westberg 
Jag hoppas på mycket yoga i Thailand i januari…
Jamen där verkar det finnas oändligt med yoga! Hoppas ni hittar nåt riktigt bra ställe och njut lite åt mig!