Hela hösten har jag väntat, jag vet att jag inte är nån surkart eller bitterfitta innerst inne men när det händer och inte händer saker går ju livet lite upp och ner. Jag vet inte hur många jag känner som ”haft en tung höst”. Om livet vore en skog var det som om det drog in en jäkla dimma och alla fåglarna bara tystnade. Ingen orkade kvittra. Vet fler än jag själv som verkligen legat lågt i bloggande och annat på grund av energibrist och risk och rädsla för att råka spy galla på ett sätt som bättre passar att bitas fast i tungan eller över en kopp kaffe med en vän. Själv trodde jag ett tag att jag skulle få fly verkligheten för ett halvår på varmare breddgrader med nya utmaningar men det rycktes bort det med och bidrog inte till nån muntrare stämning. Sen kom äntligen julen och det var dags att äta och sova och banne mig, det verkar som om det fungerade. Jag har börjat känna mig som mig själv igen och det bästa av allt, det bästa i det värsta, är att livet och 2013 har fortsatt bjuda på sorg, bittra överraskningar och uppförsbackar och jag är bara glad att jag är kvar. Precis här, precis nu.
Är det ljuset som återvänt? Är det D-vitaminerna jag börjat käka? Är det berömmet jag fick helt oväntat? Är det träningen som gett resultat så snabbt? Eller är det helt enkelt kanske bara jag? Den riktiga jag.
Lånar en bild jag precis såg på facebook, klyschiga bilder med klatschig text är verkligen inte min tekopp men en del av dem, som denna, träffar ibland klockrent.
bild lånad från I Love Höga kusten facebook-sida
Johanna Westberg 