Om att idrotta

Det är inte riktigt samma sak som att träna. Det kan vara därför jag har ett sånt uppsving i humöret just nu, det har börjat kännas som good old times.

Körde BodyPump och kände mig riktigt stark idag, kom hem och slog på idrottsgalan och stretchade… Well, är en bit ifrån Lisa Nordéns armar ändå.

Jag har en rolig nyhet också. Som jag knappt törs tro på. Men det verkar som att jag ska på träningsläger i helgen. Hade jag inte varit av den åsikten att det i någorlunda formell skriftlig form alltid finns ord som bättre kan beskriva än en smiley hade jag gjort en här. En riktigt glad en.

Rocky style

Var ute och sprang igår i regn och rusk. Nollgradigt och snöblandat regn, samt en ganska vinande blåst. Vem som helst skulle ha stannat inne. Men konstigt nog gillar jag det, har nån slags omvänd träningspepp. Fredag- och lördagkvällar då jag vet att de flesta andra ligger i soffan och/eller intar diverse onyttigheter är också motiverande. Känns liksom som dubbel effekt.

Och faktum är att jag gjorde vårens bästa tid igår och kom under min personliga skamgräns på 6 min/km och höll det i 36 minuter, så nu vet jag att jag klarar vårruset åtminstone utan att skämmas. Bara vässa längden och tiderna. Vet det kommer gå bra nu när jag kör mitt gamla löpschema jag utmanade mig själv med våren-sommaren 2009 då jag sen sprang fjällmarschen (16 km fjällterräng med början uppför slalombacken i Ammarnäs.)

Ska man ut i sånt skitväder som igår gäller det att visualisera för motivation, och jag har allt som oftast Rocky. Nördigt? Det funkar för mig iallafall. Ledmotivet eye of the tiger och bilderna av framförallt Rocky IV då han ska slåss mot den blonde ryssen som har alla preparat, tester och träningsutrustningar som finns, medan Rocky lyfter (vanligt) skrot och springer i snön. Inte har han ens riktiga dojor heller, och löpartajts och funktionsjacka vore lika troligt som en balklänning.

Det här är ingen ny peppningsbild för mig, minns somrar då jag och brorsan tränade för fotboll och basket och sprang landsvägen upp längs vindelån med pappa som följebil med rutorna nervevade och eye of the tiger på högsta volym. Tro mig, man orkar lite mer då.

Shootin’ some hoops

Igår hade vi en riktig heldag med jobbet. Julgröt med våra kunder, följt av affärsplan och bra diskussioner kring kreativitetsprocessen. Därefter var det dags för SwecOlympics, vilket launchades som ”vi kommer utöva en del lagaktiviteter som kan vara lite ansträngande så ta med ombyte”

Redan på lunchen hade vi varit inne på basket och både jag och en kollega har spelat, faktiskt mötts eftersom vi båda är 84-or och vi alltid spelade i Norrbottensserien och hon är från Luleå. Funderade efter och kom fram till att det måste vara åtminstone fem år sen jag spelade senast, men suget kommer tillbaka då och då fortfarande.

Lite sugen, men lite orolig för armen tänkte jag att vi ska väl göra nån lek, typ gå med en sked i munnen med ett ägg på.

Och när vi så kommer till Hagahallen hör vi studsarna…. Och det visar sig vara lite olika, MYCKET ansträngande aktiviteter. Bl.a. skjuta basketstraffar och basketmatch!

Och i mitt lag på tre personer var även vår konstruktör från Litauen, även han basketspelare. Så jag hade turen att bli riktigt servad på matcherna för att faktiskt kunna spela lite. Oftast inte lätt på sånna jobbgrejer då inte ens alla kan reglerna. Men jag kan till min glädje säga att vi fick spela ut några stycken, stå och mata skott och dels gjorde det inte ont i armen, och takterna satt faktiskt fortfarande i. Satte nog iallafall hälften av alla straffar.

Så det kommer jag leva på hela dagen.

BodySTEP

Kom precis tillbaka från ett pass. Tror jag kan ha kört det på Stil i Lule och visste lite vad det var men s*tan så jobbigt!

Och härligt. Koordinationen var ju urkass som väntat, tur jag dansat lite i mina dar för min aerobics-/step-karriär är ju minst sagt bristfällig. Men när man skulle hoppa jämfota, göra jägarhopp m.m. kände jag mig som hemma. Dock inga 48 cm rakt uppåner. (Kan det ens stämma? Mitt minne måste vara generöst). Det var som om min kropp kände igen det och kunde ta i lite extra, skallen fick det där fokuset som framkallats så många gånger i framförallt Tegshallen.

Högröd i ansiktet och som en blöt pöl ska jag nu lassa in massa käk. Börjar känna mig som mig själv igen.

Tacka vet jag mammor, fläskfilé, pasta och micro.