Jag har äntligen börjat på en fotokurs. Jag har inte varit där än, eftersom det krockar med skidträningen men jag har fått läxa.
Ett vanligt tips brukar vara att inte försöka få med allt, att fota detaljer och händelser och inte vara rädd att utesluta. Den här bilden tycker jag är ett bra exempel på både och. Den är rörig och den visar så många aktiviteter att vid första anblick går det inte att urskilja någon särskild. Men tittar jag närmare ser jag att det här speglar Umeå för mig, på väldigt många sätt. Det är en vinterstad, jag ser Kii som är en unik butik, det ligger i hörnet där schmäck låg, caféet som vi numera minns i ett rosa skimmer och som aldrig kommer kunna ersättas av café latte-kedjor. I bakgrunden skymtar en byggkran som visar Umeå centrums senaste års byggfas. Mycket har byggts inför kulturhuvudstadsåret, och på bilden syns även ett av de konstverk som skapades just för invigningshelgen. Det omtalade konstverket om genusdebatten, som känns lite extra starkt i en stad med starka kvinnor som går i bräschen. Och till exempel startar schmäck, Kii, spelar trummor på invigningsceremonin eller kommenterar densamma i TV-sändningen. Till höger ser vi också Sagateatern, den gamla vackra lokalen där jag nyss sett klungan för kanske sista gången. Och där jag ska se Lisa Miskovsky, ännu en av de starka kvinnorna på Umeås scen, spela med sin syster Carolina i maj. Om några år kan Sagateatern vara ett minne blott, sparat i samma ask som Schmäck och apberget. Mitt i bilden går också Umeåbor, med sina plastpåsar från snabbköpen, i en vardag som fortsätter oavsett om det är kulturhuvudstadsår eller inte.
Så många bilder jag har över torg från resor som ser ut såhär. Jag har försökt få in hela torget och lite till och när jag kommer hem ser bilden bara ut som ett dåligt vykort och det går knappt se vilken stad den är ifrån. Tänk om någon från staden skulle få ta den istället och se vad hen såg. Vilka byggnader som låg där torget nu är. Som känner till vad som döljer sig bakom någon av fasaderna. Vem som bor var, vad som hänt vid vilket hörn och som ser en vän bland myllret på bilden.
En bild säger mer än tusen ord. Men vilka ord, det beror nog på betraktaren.
Igår var jag och mamma och pappa och såg ”Till häst genom Västerbotten”. Två av fyra i klungan, de två roligaste om ni frågar mig (Olof Wretling behöver bara visa sig så börjar jag skratta). Det är en bok, eller ett bokprojekt, och föreställningen är en bokpresentation. När vi kommer in på Sagateatern ligger en bok på varje stol. En timme senare vill man inget annat än att gå hem och fortsätta läsa boken, höra deras röster i huvudet läsa texterna. De är så ofattbart roliga och varje gång håller de samma nivå eller lyckas överträffa sig själva. Det är åtminstone femte gången jag ser en föreställning med dem, alla olika men alltid bra. Har för övrigt snittat 6 dagar mellan besöken på Sagateatern och det är personligt rekord i kultur och det är himla trevligt! 
Johanna Westberg 