restaurang – Sida 6 – Johanna Westberg

TACK för alla gratulationer. De värmer ända till Amsterdam. Extra tacksam är jag förstås till de finaste som är här och firar och har gjort min stora, till viss del gruvsamma, födelsedag makalöst bra. Faktiskt började vi firandet redan igårkväll med en 9-rättersmeny, och idag har det fortsatt med presenter på morgonen (perfekta saker som en krok som ser ut som mig och fina örhängen), croissant till frukost, strosande och kramande och många sms och hälsningar från, jag skojar inte, hela världen. Och Richard Sjöberg från podtkodmiljonären har ringt (typiskt för honom så svarade jag inte eftersom det kan bli så dyrt när man är utomlands)
Kaffe, våffla med choklad till mellis (definitivt värt tablett och risk för magknip), bubbel, kaffe, mer strosande och shopping och second hand-shopping.
Avslutningsvis ännu en god middag på en ball restaurang.
Och till alla er som inte är här, framförallt ni som verkligen firat mig innan bara för att jag inte ville vara hemma på rätt dag, ni är bara bäst.
Tack.

Det vore lätt att missa Jebena. Under mark, vid blåa linjens station Rådhuset ligger denna eritreanska restaurang, helt olik typen som är lätt att föreställa sig i tunnelbanestationer. I entrén sitter inramade tidningsurklipp med ord som krog, vardagslyx och smaksafari.

Väggarna inne i restaurangen pryds av svartvita afrikanska porträtt och en stor väggmålning över Asmara, Eritreas huvudstad. Stämningen är mysig, ett sorl på olika språk fyller lokalen och det enda som påminner om platsen är ett dovt dunkande av tåg som passerar ovanför.

Eftersom det är första gången jag provar eritreansk mat blir jag rekommenderad Beb’ Ainetu.

Jag får in ett fat med vad som liknar stora pannkakor och röror av linser, spenat, kikärtor, rotfrukter och lammgryta. Jag sneglar på kvinnorna i bordet bredvid som med vana högerhänder river loss bitar av brödet och dippar i rörorna.

– Första gången min sambo provade tyckte han att det kändes som blöta disktrasor och nu när han inte behöver imponera på mig längre brukar han be om bestick! skrattar Fruta bredvid mig.

Fruta Habton är från Eritrea och har bott i Sverige i 26 år. Hon berättar att det tar upp till tre-fyra dagar att göra Injera, de stora surdegsbröden som är basen i det östafrikanska köket. Visst kan hon baka det, men det aldrig blir lika gott som när hennes mamma gör det.

– Vi går hit då vi blir sugna.

Jebena är populärt. Medan jag ätit har restaurangens två våningar fyllts och om några timmar förvandlas det till en nattklubb med rytmiska toner.

Uppe i den friska luften har det slutat regna. Jag bär med mig en känsla av att ha varit någon annanstans, längre bort. Flera timmar har passerat och jag har bara vistats i tunnlarna under jord. Lika lite vet jag om vad som passerat ovanför som de som vandrat Stockholms gator vet om min upplevelse i en östafrikansk oas precis under dem.