Så har det äntligen blivit min tur också. Har fått riktigt ordentlig både sommar- och semesterkänsla redan innan efter att ha passat på och njutit de fina dagarna, har kolonilotten och plantorna här hemma, ätit glass på jobbet och bokat och drömt resor.
Inledde med att storhandla (vilket är typ det tråkigaste jag vet) och köpt lite mer blomjord, go mat och kraschlandat i soffan en stund. Och nu ska jag ägna mig åt att röja lite, pyssla och dona och lyssna på sommar i P1 och bara njuta av att det här är första dagen. Det är något speciellt med semester, även om det kan låta hemskt att man ska längta så mycket till att slippa jobbet och vardagen. Det är inte så enkelt. Allt har sin tid, och den här känslan av att ha allting kvar. Jag minns när vi åkte till stugan när jag var liten, så sa alltid mamma när vi kommit fram efter den långa bilresan och skulle krypa ner i sängen första kvällen: njut av det här nu, precis nu har vi hela helgen/lovet/julen/tiden här kvar. Och precis som när man fick sommarlov så känns det nu som eoner av tid som ligger framför mig som lediga sommarveckor med roliga saker inbokade, men också en hel del bara-vara-tid.

Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Du nalkas, ljuva sommar,
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött,
sig solens strålar närma,
och allt blir återfött.
De fagra blomsterängar
och åkerns ädla säd,
de rika örtesängar
och lundens gröna träd,
de skola oss påminna
Guds godhets rikedom,
att vi den nåd besinna
som räcker året om.
Man hörer fåglar sjunga
med mångahanda ljud,
skall icke då vår tunga
lovsäga Herren Gud?
Min själ, upphöj Guds ära,
stäm upp din glädjesång
till den som vill oss nära
och fröjda på en gång!