Imorse när jag kom tillbaka till jobbet efter ett möte kom min kollega med den här till mig. ”Grattis Johanna på internationella kvinnodagen!”. Vi fick alla var sin ask sån här fin choklad, alla tjejer på vårt kontor. Han är vår näst nyaste kollega och under mina fyra år jag jobbat har det knappt ens uppmärksammats att det är en internationell kvinnodag. Senast jag blev uppriktigt grattad var 2009 av min värdlillebror Juán i Ecuador, vilket i sin tur var första gången någonsin (jag skrev om det här). Min kollega idag kommer inte heller från Sverige ursprungligen. Han har bara varit hos oss sedan efter sommarsemestern, han har fortfarande utmaningar med svenska språket, han har inte varit med på någon bolagsresa, vi har inte ens haft någon teambuilding sedan han började. Ändå tar han sig tid och råd och ger var och en utav oss en present idag. Jag blev så rörd att jag knappt visste hur jag skulle tacka.
Om de svenska killarna skämdes? Ja, en del. Vi har olika traditioner och det är alltid lite av en smaksak huruvida man tycker denna dag ska uppmärksammas som något positivt, om det verkligen är ”grattis”, om den verkligen behövs, etc. (och att det borde finnas en mansdag, vilket det faktiskt gör). Och Sverige är jämställt, det går inte ens att jämföra med det land min kollega kommer ifrån. Det är inte längre ens ett eget land. Men ändå efter kl. 15.52 varje dag jobbar alla kvinnor gratis. I Sverige.
Inte grattis, GRATIS.
Johanna Westberg 