Kategori: Allt möjligt överallt

Äppel päppel

Johanna W

Vi plockade in trädgårdsmöblerna ikväll och helt plötsligt ser jag ett äppelträd.

Som jag just läst om i ica buffé att det ska man odla, se till att de finns i stan, det får folk att må bra… Social hållbarhet vill säga.

Så vi tog oss varsitt som lön. Lite pulvriga och jag har ingen aning om vilken sort (två sorter på trädet!) men doften….DOFTEN!!

Den ska jag leva på länge.

tänker på en saga jag älskade när jag var liten… hur var den nu, en gubbe som grubblade och bar omkring på ett rött äpple? nån känner till den? mamma?

Konstigt nog så sa en kompis till mig bara häromdan att äpplen inte är så bra för magen. Sämre än päron (fast man ju inte kan jämföra dem!)

Jag som trodde ”an apple a day keeps the doctor away” gällde. Kanske mest hade att göra med lektionen a/an framför konsonant/vokal eller nåt.

Läste för inte alltför längesen också hos Lotta om äppelfrossa, och då tänkte jag på en sak. Ett tips på äppelfronten, att det finns en sort som allergiker tål!

Min käre far och en kompis, vet inte vem av dem som kom på det och så tipsade jag den andre… och det har funkat för båda.

Pink Lady

Men då händer det som så ibland att det blir diskussion hurvida andra också får äta de där pink lady-äpplena om de andra tar slut eller man är mer sugen på ett PL….. somliga hävdar att man måste låta bli och att de bara är köpta till allergikern, medan vi andra menar mer att det är köpta så att ALLA ska kunna äta dem…

Jag hänvisar alltid till frågan om RWC-toaletter (taftologi?) då, och hävdar att det är lite samma sak. Får man gå på dem även om man kan gå på en vanlig? Eller ska de liksom bara vara där i väntan på att nån behöver använda dem? Jag tycker man kan släppa förbi, men det vore ju vansinne att köa utanför de vanliga och låta den stå tom eller skämmas för att man använder den.

Dock får man ju böter för det resonemanget på R-parkering…

Liv är död

Johanna W

Just nu är det väl den största nyheten i Sverige.

Så tragiskt. Och overkligt. Och jag med alla andra skickar mina tankar till hans familj.

Men så tänker jag, varför blir vi så lessna för någon vi inte känner? Jag blir verkligen det. Jag minns när mamma väckte mig innan skolan och berättade om Diana, jag minns för två somrar sen när jag vaknade på öland och gick ut på verandan för att dricka morgonkaffe och fick veta att Michael Jackson var död. Det är samma konstiga känsla som infinner sig, en slags tomhet och konstighet.

Varför blir man så lessen fast man inte känner dem? En känd person är ju inte mer värd än någon annan, men ändå är det fler idag som är lessna, på riktigt, för att Stefan Liv omkommit i en flygkrasch i Ryssland, och inte för något annat som garanterat hänt i östafrika, mellanöstern, sydamerika eller någon annanstans och tagit fler liv.

Jag minns också Estonia, 11 september, Utöya och andra stora (framförallt västvärldska) tragedier, men det är som att personerna ändå är i minst samma kaliber.

Men så slog det mig, det här med idrottskändisar och sångare, de kanske inte har uträttat stordåd som betyder nåt för demokratin, räddat världen från undergång, botat en dödlig sjukdom. Men det är något med dem som har förmågan att glädja ett helt folk.

Och det kunde faktiskt Stefan Liv.

Ett bra citat jag läste idag ”Just remember…you are unique. Just like everyone else”. 

Men det är inte alla som tagit OS-guld.

Lost in translation

Johanna W

Lärde mig i somras att på engelska (i australien) heter det ”nana nap”, och inte ”power nap”. Man kunde tyckt att vi skulle försvenskat något. Och blint tror man att allt engelskt heter likadant överallt. Inte tror man att man ska blanda ihop t.ex. stringtrosor med badtofflor (thongs)

(har dock en vän som införde begreppet stringtofflor, de där man har nåt mellan tårna. Egentligen är det ju en klockren översättning. Min sommarskohylla består av jesussandaler och stringtofflor.)

De hade heller ingen aning om ”face rape” eller ”facerape” som vi i Sweden skriver ihop det, dvs. när någon hackar sig in på nån annans facebook-konto och skriver nånting roligt och oftast skämmigt i statusraden.

De kallar det helt enkelt ”facebook hacking”.

Och just nu är jag helt hjärndöd, städar inför VIP-kund-öppet hus på måndag och ska sätta mig och rita snart för att få vara ledig i helgen. Over and out.