Idag vänder det, vintersolståndet har passerat eller hur det nu ska uttryckas. Tydligen kl 17.28 för att vara exakt. Jag hade en riktigt lugn morgon då jag inväntade just dagsljuset för att kunna åka skidor och tog två komptimmar på morgonen och höll koll på mejlen och plockade undan i lägenheten. Då hann jag fundera lite på saker och ting och framförallt det här med ljus och mörker. Jag gillar tanken på att allt hänger ihop och tanken på par. Motsatser och motpoler likväl som att det funkar som medjälpare och förstärkare. Ta musklerna och deras antagonister. Den ena muskeln gör en rörelse och dess antagonist gör det motsatta. Energier, solen och månen. Det kan inte vara sol nånstans på jorden om det inte samtidigt är skugga någon annanstans. Det går helt enkelt inte. Likaså tänker man om energier i österländsk filosofi, som jag varit intresserad av långt innan jag började med yoga. Yin är den svala energin, som också är den feminina. Yang är den varma och kraftfulla som också är den maskulina. Inte att blanda ihop med snippor och snoppar, utan det är egenskaper och energier som alla har och det ena är inte bättre än det andra. Tvärtom behövs både och, ingen kan vara kraftfull och gasa hela tiden, alla människor behöver återhämtning. Likaså är det ingen som mår bra av att sova och vila hela tiden, det blir inte mer energi på det viset. Eftertänksamhet blandat med impulsivitet, svettiga pass varvat med yinyoga, snabba intervaller varvat med lugna långpass.
Det jag tänkte på imorse var att jag är verkligen en morgonmänniska. Då jag får vakna och inte ha bråttom, då har jag hur mycket energi som helst. Jag är kreativ, effektiv och jag kan gärna städa, träna, bränna av en hög med räkningar eller något annat som på kvällstid kan bli liggande nästan för evigt. Så hade jag det imorse och då tänkte jag på det här med när vintern vänder och blir ljusare, jag gillar verkligen det också. Alla människor mår ju bättre av ljus, det vet både forskare och det är ju lätt känna själv. Men en del älskar ju högsommaren och visst gör jag det också, men den där farten som energin får i januari-mars…. när det varit mörkt och kallt och det blir ljusare och ljusare. Vintern är som bäst och hela sommaren är framför, det är ju toppen!
Jag undrar om det kan hänga ihop med att också gilla när dagen gryr mer än när den skymmer. Hösten känns förvisso som en nystart ofta men också ofta lite vemodig. Jag är ju dessutom född i början av januari så jag har liksom hela min livscykel från mörker till ljus. Vad tror ni? Har jag totalt spårat fel i mina tankar eller kan det stämma? Är ni nattugglor och vårälskare eller är det mer sommar- eller höstälskare på er kvällspigga? Kanske har jag helt enkelt fått total D-vitaminbrist såhär årets mörkaste och kortaste dag, bra känsla har jag iallafall av att det vänder!
Bilderna är två vinterbilder från julen 2014. Den mörka är julaftonskväll med -30 och norrsken då jag för första och hittills enda gången fotade stjärnor och norrsken med stativ (satans kallt om fingrarna!) och den andra är mitt på ”ljusan” dag, den period då solen inte når upp ovanför fjällen så det blir aldrig dagsljus på riktigt. Där snackar vi vändning när vårsolen börjar återkomma!
Johanna Westberg 