Vinterns bästa löprunda – skoterspår till Örnbo

Det är bara att konstatera, i takt med att kvällarna blir ljusare och ljusare och sommaren kommer närmre har jag insett att jag faktiskt saknar vintern litegrann. För att vara helt ärlig ganska mycket. Jag var liksom inte riktigt klar. Men det är ju härligt med sommar och ljusare kvällar också förstås, jag har mindre och mindre lust att sitta vid datorn och eller TV och vill helst bara vara ute och springa. Just nu finns det inte så jättemycket annat att göra utomhus, det är liiiiite för tidigt för uteserveringar här, det är geggigt i skogarna, inga bär att plocka, inga trädgårdsmöbler är framplockade, ingen kolonilott sådd. Så vad sägs om att vi förkovrar oss i minnet av den bästa löpturen den här vintern?

 

Jag är ju som jag skrivit tidigare ingen van vinterlöpare sen tidigare, min löpsäsong brukar vara från maj till september ungefär, inte sällan med chockstart med blodomloppet 10km i slutet av maj. När första blöta löven ligger på marken har jag tröttnat och börjar vänta på skidsäsongen (och får oftast vänta 2-3 månader). Senaste vintrarna har jag sprungit åtminstone några kilometrar några enstaka gånger, men då har det varit på gator eller strandpromenad, möjligen löpband. Så även i vinter, dock lite oftare och så i påskas så hände något. Jag for ut och sprang i Ammarnäs, på vintern. Istället för att åka skidor!

Jag fick för mig att jag skulle testa en av mina favoritrundor, tur och retur ca 9-11km till Örnbo. Ca-måttet beror på att det börjar med 1km uppför på landsvägen som jag ganska ofta går istället p.g.a. jag är faktiskt inte helt galen i konditionsträning och mjölksyra och ibland går jag nerför som nedvarvning. På sommaren är det först landsväg men mestadels liten grusväg, typ fyrhjulingsväg, och sen efter ungefär 3 km viker den av till ren stig.  Det är en jättefin dagsutflykt, går att gå både på vinter och sommar. På vintern kan du också åka turskidor eller skoter. Jag tänkte att jag bara skulle kolla hur det såg ut och hur det kändes att springa på skoterspår, jag har aldrig provat det (förutom att plumsa på och leka med vinterkängor och skoterskor förstås)IMG_1940

Här är hon, min bästa löparkompis. Hon var såklart med på noterna och tyckte inte det var så konstigt att springa på snö. Perfekt torr snö så hon slapp klumpar i tassarna, det är ett jädra gissel annars faktiskt. Kan stoppa vilken tur som helst, hon bara lägger sig platt helt plötsligt och gnager på tassarna. Ljuvlig kväll hade vi, vi började med att gå uppför backen och sen börja jogga och stannade för fotostopp lite här och där men annars gick det att hålla ett riktigt bra tempo. Tack den regelbundna löpningen och att jag åkt mycket skidor.

IMG_1936Perfekt hårt skoterspår, rätt många som kör och det sladdas regelbundet också.

IMG_1942Vid kvarnen ungefär började det bli riktigt löst och sockrig snö så jag tänkte att vi skulle vända, men några hundra meter efter kvarnen är det dags att svänga så eftersom det var så härlig kväll sprang vi dit för att kolla hur det såg ut bara. Tänkte jag. Layla svängde direkt där vi brukar och in på stigen, där upphörde skoterspåret och var bara en packad stig. Någon hade kört skoter för ganska länge sen och lite nyligare hade någon åkt skidor, dock helt utan skidspår utan bara turat sig fram. Till min glada överraskning så gick det kanonfint att springa på snöstigen! Som vi njöt, och så fort jag insåg att här kommer ju inga skotrar att komma eftersom det är för smalt, så fick hon springa lös. Det var ren lycka förkroppsligad i en welsh springer spaniel.

IMG_1943Kommer du? 

IMG_1944

Nu gick det inte att stanna och solen värmde och snön bar, så vi fortsatte de två kilometrarna ända upp till Örnbo. Oj vad jag älskar den utsikten!

IMG_1945IMG_1948IMG_1946

Vi stannade och bara andades och tittade ut en liten stund, men båda hade så mycket spring i benen att det blev ganska lite mindfullness moment och mest bara lite skuttande och tjoande innan vi satte av neråt igen. Då var det tur att jag inte hade kopplet, jag känner min kompis, det finns inget hon älskar mer när det gäller löpturer än nerförsbackar.  Då går det undan.

IMG_1950

Jag lufsade efter och mot slutet var benen ganska trötta men det är det bästa med den här rundan att den blir mindre och mindre teknisk på väg hemåt. Nästan en och en halv timme var vi ute totalt och kom hem med det största leendet på läpparna på länge. Det här kommer vi att göra om!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s