Liv är död

Just nu är det väl den största nyheten i Sverige.

Så tragiskt. Och overkligt. Och jag med alla andra skickar mina tankar till hans familj.

Men så tänker jag, varför blir vi så lessna för någon vi inte känner? Jag blir verkligen det. Jag minns när mamma väckte mig innan skolan och berättade om Diana, jag minns för två somrar sen när jag vaknade på öland och gick ut på verandan för att dricka morgonkaffe och fick veta att Michael Jackson var död. Det är samma konstiga känsla som infinner sig, en slags tomhet och konstighet.

Varför blir man så lessen fast man inte känner dem? En känd person är ju inte mer värd än någon annan, men ändå är det fler idag som är lessna, på riktigt, för att Stefan Liv omkommit i en flygkrasch i Ryssland, och inte för något annat som garanterat hänt i östafrika, mellanöstern, sydamerika eller någon annanstans och tagit fler liv.

Jag minns också Estonia, 11 september, Utöya och andra stora (framförallt västvärldska) tragedier, men det är som att personerna ändå är i minst samma kaliber.

Men så slog det mig, det här med idrottskändisar och sångare, de kanske inte har uträttat stordåd som betyder nåt för demokratin, räddat världen från undergång, botat en dödlig sjukdom. Men det är något med dem som har förmågan att glädja ett helt folk.

Och det kunde faktiskt Stefan Liv.

Ett bra citat jag läste idag ”Just remember…you are unique. Just like everyone else”. 

Men det är inte alla som tagit OS-guld.