Idag har det tjoats och tjimmats i stan ända sedan tidigt imorse och inte förrän jag såg flaken köra runt i regent vid lunchtid insåg jag: Det är TIO år sedan jag tog studenten.
Det är en lång tid. Det har gått fort kan jag tycka, tills jag funderar på vad jag gjort och plötsligt känns det som de där oändliga sommarloven som man upplevde som liten.
Ibland är det bra att stanna upp och fundera på vad man gör och vad man gjort, och ”passande” (kategori: under omständigheterna) har jag precis blivit ombedd på skarpen av en vän att ”give myself a break”. Börjar jag tänka på det jag fått uppleva och göra, blir jag faktiskt lite vimsig och väldigt, väldigt tacksam. Mycket har jag kämpat för, planerat och velat, men otroligt mycket har också varit slumpen. Ödet. Eller helt enkelt livet, om man så vill.
Att stolpa upp allt vore omöjligt, och mycket finns i bloggen sedan 2008 (redan fem år!) alltså halva tiden. Två personer har betytt extra mycket, jag minns inte hur det började (men jag har funderat många gånger) men jag vet var det definitivt inte slutade, och det är där på flaket. Det var bara början på en lång vänskap och många äventyr. Det är nu tio år sedan jag följde efter Josse till England och jobbade som pizzabagare, åtta år sedan vi tågluffade en månad genom Europa alla tre, sju år sedan Maria ordnade mig ett sommarjobb i Oslo och inhyste mig en hel månad, fem år sedan de kom och hälsade på mig när jag bodde och pluggade i Barcelona och ett år sedan vi var och hälsade på Maria i Oslo igen och firade två examen och i sommar ses vi igen. Förstås.
Ska jag summera lite mer har jag rest/bott utomlands i totalt säkert två års tid, praktik, volontärarbete m.m. inkluderat, läst till civilingenjör samt jobbat på arkitektkontor i fyra år. Jag förstår inte riktigt själv ens hur det går ihop. Så jag ger mig själv ett break nu, jag har och har haft det så bra så det kan ni inte förstå. Jag har gjort precis det jag har velat, inte alltid och inte hela tiden, men för det mesta.
När jag såg alla glada ungdomar hoppandes på flaken mitt i spöregnet idag fick jag lust att hoppa upp och krama om dem och berätta för dem att vet ni, det är faktiskt sant: Ni kan göra vad ni vill nu, och om ni vill så kan ni.
Johanna Westberg 