Äventyrsresor – Johanna Westberg

Dag 3 – Moshi och kunskaper om hög höjd

februari 19, 2020februari 19, 2020Johanna W

Dag nummer tre sedan vi startade resan var en återhämtningsdag. Som jag skrev i förra inlägget så var den inlagd för återhämtning och även utbildning. Jag såg jättemycket fram emot att få lära mig mer och det var också en av anledningarna att jag valde just den här resan, att det var inlagt utbildning om hög höjd. Det är något som är jättesvårt att få lära sig mer om, eftersom vi inte har några höga berg och därför är inte våra läkare och annan personal inom medicin, träning m.m. särskilt utbildade eller erfarna på just hög höjd. Så det som skrivs är ofta väldigt förenklat och ganska skrämmande, ungefär som att får du symptom så måste du gå ner annars kan hjärnan sprängas. Så är det inte.

Hög höjd

Jag tänkte ägna lite av det här inlägget till det jag lärde mig den dagen (och senare under resan också) för utöver den dryga timmen föreläsning gjorde jag inte många knop förutom vilade, slappade en stund vid poolen och förberedde packningen. Därför kanske det passar bra att börja med ett förtydligande att den här dagen var inlagd för återhämtning, utbildning och acklimatisering stod det. Åtminstone hade jag tolkat det så. Det var dock en missuppfattning från min sida som tänkte på höjden, jag hade inte kollat upp vilken höjd Moshi låg på och trodde att vi skulle få en dags acklimatiserng till ”låg höjd”, ungefär som första dagen jag kom till alperna och kände att här är det ändå skillnad, det händer något i kroppen. Det var dock som sagt fel för Moshi ligger på ca 900 möh (möh = meter över havet, eller masl=meter above sea level om ni vill googla något) och det ger ingen höghöjdseffekt alls. Kände mig lite dum när jag insåg det, det hade jag kunnat kolla upp och förstå, men det var ändå väldigt bra att ha den för acklimatisering till resandet. Till värmen, efter att ha flugit, få ordning på magen och sömnen lite igen efter resan och så.

Några exempel för den som nu sitter och tänker febrilt på olika höjder och letar referenser:

byarna Gressoney och Champoluc i Aostadalen, italienska alperna = ca 1600 möh
Davos = ca 1550 möh
Chamonix = ca 1050 möh
Cusco = 3400 möh (byn där Inkaleden startar ifrån i Peru)
OS-arenorna i Sotji 2014 ca 1500 möh
OS-arenorna i Peking 2022 ca 1850 möh
Toppen av dundret i Gällivare 823 möh
Kebnekaise ca 2100 möh (Sveriges högsta punkt om någon missat det)

Jag tror de flesta känner någon som varit på Kebnekaise och många av er läsare har kanske varit upp dit själva, och det är ju aldrig någon som pratar om höjdsjuka där. Och absolut inte om någon åker slalom i Gällivare på Dundret.

Det är väldigt individuellt när en börjar känna av höjd och reaktion på det men det är inte ovanligt att märka av det i alpbyarna men kanske mest att första dagarna blir en lite tröttare i benen i uppförsbackar än vanligt och så. Elitidrottsläger brukar ju ofta vara i just alperna på de höjderna, 1500-2000 möh för att få kroppen utmanad men i lagom dos för elitträning. Omkring 2500 däremot börjar det vara rätt många som får lite mer känningar och blir illamående eller får ont i huvudet. Därifrån och uppåt är det individuellt men generellt sett blir det såklart tuffar och tuffare för det blir ”mindre syre” i luften.

Lufttryck och syremängd i tunn luft

Här är nästa grej som är värd förklara, för alla som inte minns skolfysiken. Det blir inte mindre syre i luften, det blir lägre lufttryck. Och när trycket är lägre sprids luften ut på större volym. SMHI förklarar det med det vanliga uttrycket att luften blir tunnare ju högre upp i atmosfären, och förklarar lufttryck som en pelare av luft och ju högre upp är det helt enkelt mindre luft ovanför oss som tynger ner. Men visst känns det lite knas att luft kan sprida ut sig och var mer eller mindre kompakt? Själv får jag tilt i huvudet när jag ska tänka på det och då ska vi inte blanda in väder, som också påverkar (och då har jag ändå läst naturvetenskaplig linje och civilingenjör. Jättemycket fysik och sånt genom åren) Det är för mig riktigt bakvänt att lågtryck (aka dåligt väder oftast) är ”lös” luft medan högtryck som ofta är klart väder utan moln är ”mycket” luft ovanför oss. Jag tycker nämligen att luften känns väldigt kompakt vid lågtryck och ”klar” vid klart väder. Men väder ska jag inte ge mig in på att förklara, jag nöjer mig med att ha fått vandra på hög höjd tillsammans med en meteorolog, tyvärr var ju hon på semester så jag försökte undvika att fråga henne en miljard frågor om väder och berg.

Syrebrist

Det blir alltså inte mindre syre, det är fortfarande ca 21% syre i luften men en måste andas mer luft för att få i sig samma mängd syrepartiklar eftersom luften har lägre densitet. Densitet betyder tjocklek på en vätska/gas/material på fysikspråk. Det som kroppen reagerar på är dock att när vi andas mer pga mindre syre så andas vi ut mer koldioxid, kroppen reglerar både mot för låg syrehalt och för hög koldioxidhalt genom att andas mer och pulsen går upp för att hålla igång maskineriet. Koldioxid är surt i kroppen och när vi andas ut det blir kroppen basisk och försöker justera det bland annat genom att kissa ut bikarbonat. Därför är en effekt av hög höjd att vara kissnödig hela tiden. Det är inte speciellt praktiskt på ett berg helt utan växtlighet och fullt med annat folk. Vi har skrattat så tårarna sprutat av alla bilder för på var och varannan är det nån med ändan i vädret i full fart med att lätta på bikarbonatöverskottet.

Höghöjdssjuka

Som sagt, det finns inte så mycket information i Sverige men utomlands i till exempel alperna eller i Tanzania är det förstås mycket vanligare med kunskapen. I Tanzania kan de förmodligen mindre om hypotermi (nedkylning) än vårdpersonal i Sverige. Såhär skriver 1177 om höghöjdssjuka och det är ju minst sagt kortfattat. Det är dock ändå tycker jag lite av en nidbild att ingen i Sverige kan, det finns både läkare i min närhet och väldigt erfarna expeditionsläkare, expeditionssjuksköterskor, klättrare och andra inom berg som är väldigt kunniga. Men jag ska försöka ge en version, om du som läser vill förtydliga något eller har en helt annan kunskap eller vill tipsa om läsvärda länkar så är det bara att skriva en kommentar, det vore varmt välkommet för det här är ett viktigt ämne.

Reaktionerna på höjd är väldigt individuella och även höjdnivåerna som sagt, men det går att dela in höghöjdssjuka i tre nivåer.

AMS = acute mountain sickness. Här krävs ännu ett förtydligande för alla oss som inte läst medicin eller språk. Akut betyder inte typ livshotande som vi kanske tänker oss, eftersom vi använder det för akuten, en akut situation som måste lösas omedelbart osv. Akut är motsatsen till kronisk. Alltså tillfällig, motsatsen till permanent. (jämför ryggskott som heter akut lumbago på medicinspråk som också låter väldigt mycket allvarligare än det är, även om en visserligen känner sig väldigt skadad när det uppstår) Det går alltså att hantera akut höghöjdssjuka utan att springa ner för berget vid minsta tecken.

Symptom är till exempel trötthet, kräkningar, illamående, huvudvärk, orolig sömn, tappad aptit, känslan av uppblåst skalle.

Mild AMS = klassningen är minst två symptom. Bara ett kan vara något helt annat men ska förstås tas på allvar. Två ska tas på allvar. Blir det tre eller fler symptom är det verkligen dags börja lyssna på kroppen och den guide eller läkare som förhoppningsvis är med. Går det inte över inom en viss tid så är det dags gå neråt, men det kan också gå över när kroppen anpassar sig. Vi hade jätteduktiga guider där huvudguiden var väldigt erfaren och välutbildad inom hög höjd.

Allvarlig AMS = lyssnar en inte på kroppens signaler eller de inte går över, då måste du neråt. Nästa steg är annars att andningen slutar att lugna sig vid vila, tappar orienteringen, tappar koordinationen och verkar lite sluddrig och full. Om ni såg expeditionen på TV i höstas så var det en person som passerade i TV-programmet som definitivt var vinglig och uppenbart höjdpåverkad. Då är det verkligen dags att gå neråt.

Väldigt allvarlig AMS = det som kan hända då är det många har hört om som kallas HAPE och HACE. High altitude pulmonia/cerebral edema. Lung- och hjärnödem. Det är jättejättejättedåligt och jag kan inte förklara medicinskt vad som händer. Men hit ska det inte gå, kroppen ger signaler innan! Men ja, ignorerar du alla signaler och fortsätter uppåt, då kan det gå så.

Exakt vad höghöjdssjukan beror på kan jag inte förklara och jag vet inte ens om det är helt känt vad som händer i kroppen. Det forskas inte så mycket heller, jämförelsevis, eftersom det är så få som håller på med bergsbestigning. Problemet med höjdsjuka är ju egentligen rätt lätt att lösa jämfört med t.ex. cancer, det är bara att inte gå upp på hög höjd.

Hur undviker en höghöjdssjuka?

Det som går göra för att undvika är sammanfattningsvis: lyssna på kroppen och lyssna på guiderna/läkarna som är med. Men det finns också några enkla knep:

Drick mycket, minst 3-5L per dag. Minst.
Ät. Energi. Fast du inte kommer vara hungrig. Öva hemma innan på att verkligen se hur stora dina portioner är normalt. Du kommer röra dig betydligt mer än hemma men förmodligen ha lägre aptit, åtminstone vissa dagar, så det blir jobbigt att äta. Men äta hjälper.
Gå långsamt. På Kilimanjaro säger alla pole, pole. Långsamt, långsamt. Och det är luciatågslångsamt ibland. Det här är anledningen till att det faktiskt relativt ofta går åt pipan för unga, vältränade personer för de klarar att gå snabbare för muskler, hjärta och så är vältränade och vana hantera det men resten av kroppen hänger inte med.
Håll jämnt tempo och jämn temperatur. Det här tipset är ju bra vid alla vandringar, det sparar energi och humör och ger en behagligare upplevelse.
Gör acklimatiseringsturer, planera rutten och ”go high, sleep low”. Gå upp en liten bit och sen ner igen för sömnen. Som ett mini-mini-höghöjdsläger.
Håll koll på symptom, använd smärtskala på huvudvärk för att hålla någon ordning, skriv upp i dagbok. Linda skrev upp oss varje dag och lämnade in till huvudguiden Gilbert.

Kroppen acklimatiseras och det går hyffsat snabbt, några dagar men ändå individuellt. Många verkar ha en höjdnivå som är gränsen, för en del går det över efter den när kroppen väl vant sig, för andra kommer symptomen tillbaka. Jag har bara varit över 4000 möh två gånger och min gräns verkar ligga ungefär där, men sen blev det inte så stor skillnad, snarare tvärtom var jag rätt fräsch där ovanför faktiskt.

Packningen

Springland hotel var gemytligt och det var gött att äta frukost i lugn och ro, de hade supergoda omeletter på beställning och jag gillade kaffet. Men mestadels bestod dagen i att packa om för på något märkligt sätt vägde väskan ändå mer än 15 kg när det var dags ge sig av och vi hyrt sovsäckar (hade vägt med min sovsäck hemma) och fyllt på lite snacks. Vi packade upp, packade undan kläder från resa och till Safari, portionsförpackade, ratade…. tyvärr dumpade vi en del våtservetter som i slutändan hade varit fräscha att ha några fler men annars var det bara bra att minska ner lite och inga problem att dela på myggstiftet till exempel (jag hade köpt ett av glas?? hur tungt??)

Jag kan inte påstå att jag varit i Moshi för jag gick inte ens utanför hotellet. Vi var ut och käkade en bit bort inne i byn kvällen innan då vi landat men det var bara mörkt. Mest försökte jag vila och ladda och hantera tankar. Så mycket tankar, hade svårt att landa i det stora i att faktiskt vara där på plats, samtidigt som jag inte ville förminska det. Jag låg knappt vid poolen och solade ens den dagen för jag ville inte bli trött eller bränd och slösa på krafter.

Vi fick också prata en och en med Linda och i min dagbok har jag skrivit om vilken press jag ändå kände, jag försökte mota bort den men den fanns där. Jag ville verkligen upp och jag visste att jag förväntade det av mig själv, att min omgivning förväntar sig det och när jag dessutom har vandrat en del, varit en del på lite hög höjd förut, har en lite öppen profil på blogg och sociala medier än vad kanske alla har så kändes det…. ja, rätt tufft faktiskt. Jag visste innerst inne att jag aldrig skulle ge upp, men risken fanns ju såklart att jag skulle bli sjuk. Och jag vet inte hur jag skulle ha hanterat det, det vet jag fortfarande inte.

Linda sa något jättebra och träffande den dagen, när vi alla satt och pratade förberedelser och höghöjdssjuka och packning: Känslan ni har nu, inför berget, när ni inte varit där och inte vet hur det ser ut eller hur det kommer att bli. Oavsett hur det går, om ni går ända upp på toppen eller inte, så kommer den här stunden aldrig mer tillbaka. Från och med vandringen så har ni varit på berget och plötsligt är alla referenser ändrade och det kommer vara svårt att minnas hur det kändes innan. Det var det sista jag tänkte innan jag släckte lampan för sista gången inomhus på en vecka.

Kilimanjaro – allt om resan

februari 16, 2020februari 17, 2020Johanna W

Jag har tänkt så länge att jag velat berätta om Kilimanjaro men det har inte hunnits med. Jag skrev dagbok hela resan och tog massor med foton, men direkt efter var det så mycket att smälta och sen fortsatte året med så mycket annat så till slut började jag tänka att det får bli en återblick när det gått ett år. Och det har det nu. Jag blir påmind av det av vädret ute och av allt runtomkring, vi åkte två dagar efter alla hjärtans dag och kom hem två dagar innan Vasaloppet.

Före avresa

I flera månader hade jag tänkt på det och tränat inför det men som det så ofta blir så blir inte träningen riktigt som tänkt och i slutändan när allt ska packas ner i väskan så ryms det inte riktigt… och så dyker de vanliga fjärilarna i magen upp. Jag hade en konstig skada i ena armen också, handen svullnade och inte förrän några dagar innan avfärd fick jag slutgiltiga beskedet från läkarundersökningen att det inte var någon fara, mer än för någon annan, att vistas på hög höjd. De hade kollat alla kärl kring hals och nacke med MR och ultraljud och fortfarande vet ingen vad som orsakade svullnaden men det var i alla fall inget farligt. Riskerna på hög höjd är många, samtidigt som det allra mesta dels går att hantera på berget och en del saker går ändå inte att veta i förväg, som hur en ska reagera på höjden. Däremot så behöver kroppen vara frisk för en sån strapats, så nervositeten att råka bli förkyld, äta något dåligt eller stuka foten eller något annat var värre än den nånsin varit inför något av alla långlopp och annat jag gjort.

Vi hade en träff i Stockholm i november tre månader innan avresa och det var toppen, få träffa gruppen och vår svenska färdledare Linda Åkerberg som skulle med på hela resan och en representant för resebyrån Äventyrsresor. Det blev lite mer verkligt då och vi gick igenom packning och andra förberedelser. Packningstipsen var bra, träningstipsen var inte så bra. De var väldigt diffusa och såhär i efterhand kan jag förstå dels varför det blev så och sätta tipsen i förhållande till hela gruppen och till prestationen, men då var jag väldigt frustrerad och besviken över att det inte var tydligare. Träningstipsen bestod av ”grundfysik och träna kondition och puls”. På riktigt, inga mer detaljer. Andra resebyråer skickar ut hela träningsprogram en ska följa och jag är väl mer åt det hållet att jag hade velat veta, men vi hade med oss allt ifrån en ironman till några som aldrig någonsin vandrat och som heller inte var så intresserade av träning alls så att göra ett program som fungerar för alla hade ändå inte gått. Jag har däremot satt ihop ett eget inlägg utifrån mina erfarenheter, bakgrundskunskaper inom träning och den här typen av prestationer för dig som vill förbereda dig.

Spoiler alert: det handlar om mycket mer än bara själva träningen som sker på ett gym eller i något motionsspår.

Utsikten från rödberget på en av mina testa packningen-promenader

Packningen

Packningen är ett inlägg i sig, jag skrev en packlista som jag nu (snart) har uppdaterat med vad jag faktiskt använde och vad jag inte behövde och vad jag fick panikdumpa på hotellet innan vandringen.

Resan

Jag reste med äventyrsresor och en specialresa för bara kvinnor. Det tilltalade mig även om jag hade kunnat tänka mig åka med män också, men det var färdledaren som lockade och att det var en speciell satsning på att få med fler kvinnliga guider på plats. Linda Åkerberg är en äventyrsprofil som jag vet brinner för vandring och är erfaren och intresserad av hur allting fungerar på hög höjd. Det vet såklart de lokala guiderna också och de var huvudguider, men att ha en person med som är mer lik en själv det är alltid positivt tycker jag och en person jag har förtroende för via sociala medier och som då redan känner huvudguiden och har gått med honom förut, det är bra.

Resan var 12 dagar totalt, inklusive resa, och med möjlighet att lägga till några dagar safari eller strandhäng på Zanzibar. Vi valde att åka på safari när det ändå kändes som en once in a lifetime, men mer om det i ett annat inlägg. Resan kostade 34000 kr då, köpt sommaren 2018 för att genomföras februari 2019. I år är priset höjt till 37500 kr men resan med samma upplägg och med Linda som färdledare finns kvar, de är där just nu faktiskt! Resan var också klimatkompenserad men det är väl det mesta numera men så tillkommer kostnad för visum vilket man måste köpa på plats (enklast, särskilt när man inte bor i Stockholm) och dricks till guiderna. Så det är mycket pengar men jag kollade runt mycket och det är prisvärt för vad som ingår. Linda hade också modifierat resan lite och lagt in en extra acklimatiseringsdag före avfärd i Moshi jämfört med en del andra varianter på Äventyrsresor och även själva vandringen innehöll en extra acklimatiseringsdag. Det bör en ha, men det är lätt att snåla på för det blir dyrt med guider och alla resor blir såklart dyrare ju fler dagar det är. Men chanserna att nå toppen ökar avsevärt med bättre acklimatisering och det är ju ändå toppen som är det stora målet för de allra, allra flesta som är där.

Vilken rutt upp på Kilimanjaro

Det finns sju olika leder upp och de går från lite olika håll och är olika långa. Mweka route används bara för att gå nerpå. Olika guideföretag har lite olika upplägg också så vi tog till exempel en etapp på två dagar (Baranco-Karanga, Karanga-Barafu) som går att ta på en dag. Det var den dagen som gjorde att vi fick en extra acklimatiseringsnatt kring 4000 möh och en behagligare tur än att pusha på. Jag försökte läsa på innan men det var svårt att greppa när jag aldrig hade varit där, nu känns det däremot mycket mer tydligt. Det finns också statistik på hur många som klarar toppen längs de olika lederna men det skulle jag inte fästa för mycket stress vid, såhär efterklok som det är lätt att vara. Det ligger absolut nånting i det men det har lika mycket med vilka guideföretag det är och hur snabbt det går. Marangu route är känd som coca-cola route och är en av de allra vanligaste och anses lättast. Den är dock även mest besökt och därmed mest folk. Där går det bo i små stugor längs rutten. Den kallas så eftersom de sålde coca-cola där till trötta turister förut men numera är det lite mer seriöst och en rejäl städinsats är gjord och det är förbjudet med plastflaskor på berget nu.

Vi gick Machame route och den är känd som ”whiskey route”, varför vet jag inte, och den anses vara svår men med väldigt varierad och vacker terräng. Den går genom alla klimatzoner och terränger som som finns på Kilimanjaro vilket är många eftersom det är världens högsta fristående berg så det går från lågland och regnskog till högt upp med alpin öken och glaciär.

Här är en lista över de olika rutterna för dig som vill läsa mer.

Dag 1 – Avresedagen

Jag åkte från Umeå på lördagen den 16 februari 2019. Jag bokade anslutningsflyget med äventyrsresor så det inte skulle kunna strula med något kring det, eller snarare OM det strular så får de fixa. Lätt värt att betala lite extra för den biljetten, tror jag betalade ca 1000 kr per väg och det kostar det ibland ändå. Skönt slippa övernatta också men det blev en lång dag på Arlanda som jag slog ihjäl med att läsa och dricka jättemycket kaffe, gå på clarions gym och sen mötte jag upp Johanna rätt tidigt och åt middag och följde alla deltagares ankomst från olika i facebookgruppen och slutligen möttes vi upp vid gaten på kvällen vid sju-åttatiden. Det var nattflyg vilket var rätt skönt, även om det inte var hela natten eller någon tidsskillnad.

Lämnade ett svartvitt Norrland

Löpning minskar ångest och effekten håller i sig flera timmar efter så jag brukar försöka springa innan långflygningar.

Flygningen gick bra, jag som är flygrädd kunde koppla av men sen blev det en låååång morgon i Addis Abeba på flygplatsen där det inte fanns nånting att köpa att äta nästan. Bara konstiga bufféer och absolut noll koll på innehåll. Men då var vi så pass nära att det ändå mest bara pirrade i kroppen av positiv resfeber och efter några timmars mellanlandning lyfte vi mot Kilimanjaro International airport i Arusha.

Hälften av turisterna ska bara på Safari som ni kanske kunde gissa…Här började vi uthållighetstestasLivrädd bli av med bagaget så flög i det viktigaste, gaaaanska varmt stå i passkö

När vi landade började gruppdynamiken, det var superlång kö till visumköpen och passkontrollen och reaktionerna var oväntat förvånade. Vi var några som rest lite mer som inte var så överraskade, men enligt Linda brukade det gå jättesmidigt så vi kanske hade otur. Jag hade magknip efter resan så jag ville mest bara lägga mig ner men är det något jag är van vid så är det den här typen av tråkig, varm väntan. Så plötsligt var alla ute på andra sidan och nån ängel hade varit och köpt vatten åt alla och delade ut flaskor. En chaufför väntade på oss med en minibuss och de hivade upp alla väskor på taket (som alla kom med flyget!) och så åkte vi iväg mot Moshi och Springlands hotels.

Vi var i Tanzania!