Johanna Westberg

Como agua para chocolate

mars 14, 2012mars 14, 2012Johanna W

Det finns en litteraturgenre som heter realismo magico på spanska som är fantastisk. ”Magisk realism”, inte så väldigt stor bland svenska författare vad jag vet, kan inte ens ge ett exempel. Däremot finns ju översättningar såklart (men kan man så läs på orginalspråk! De blir såå mycket bättre då). Ett praktexemplar och personlig favorit är ”como agua para chocolate”, av Laura Esquivel. ”Like water for chocolate”, som även filmatiserats (svenska översättningen ”kärlek het som chili”). Såg den för första gången på spanskan på högstadiet, och nu på universitetet läste vi den i litteraturkursen. Är skriven på ett väldigt speciellt sätt, liksom om skrock vore verklighet, och just denna bok utgår från recept som är kopplat till storyn och att huvudpersonen Tita arbetar i köket tillsammans med hushållerskan, istället för att få gifta sig med sin kärlek Pedro. Så ett måste för alla som älskar mat, spansk kultur, övernaturligt och (olycklig/äkta) kärlek.

Den utspelar sig i Mexico, ett av chokladen och chilins hemländer (Mayaindianerna sägs vara först med att odla kakaoträd och att göra choklad) Där är inte O’boy någon nationalstolthet. Och som man kan längta efter en kopp varm choklad, speciellt såhär vintertid. Ett fynd är därför selected sevens mexikanska (som vanligt mjölkfria) chokladkakor – med chilismak – som man kan röra ner i mjölk/ soja-/havre-/rismjölk, och kanske även vatten. Och nu snackar vi magiskt. Kom just in från en skidkväll då vi fått en liten vallakurs och teknikträning tillsammans med våra kunder.

Läkarnas och sköterskornas arbetsmiljö, vår medicinska säkerhet

mars 14, 2012Johanna W

”Patientsäkerheten på operationscentrum vid Norrlands Universitets sjukhus är dålig. Det anser många av de tjänstgörande läkarna. Bara 4 % av läkarna tycker att säkerheten är bra å en del menar tom att den dåliga arbetsmiljön har lett till dödsfall, det visar en intern enkät bland läkarna som nu gjort en anmälan till Arbetsmiljöverket.”– TV4 Umeå igår.

Jag har haft jävligt tur inser jag. Inte överförtjust i sjukhus, resultat: att när jag säger det får jag ofta svaret av personalen ”nej, här vill man ju inte vara som patient” förvånande ofta. Inte trodde jag det var så sant, mer än att ingen väl vill vara sjuk.

Som patient inför operation har jag upplevt att jag behandlats väl, fått information och allt har dessutom gått bra. (I min värld var det en chock att behöva operera en armbåge med några frakturer efter ett helt vanligt klantigt snubbelfall från longboard. Fullt medveten om att det finns mer komplicerade operationer och personer sämre rustade för operation)

http://embed.tv4play.se/tv4play/v0/tv4video.swf?vid=2170278

Se klippen på TV4play

http://embed.tv4play.se/tv4play/v0/tv4video.swf?vid=2170074

Sjukhusets personals arbetsmiljö är patienternas medicinska säkerhet. Faktum är att jag inte riktigt insett det, trots att jag känner många läkare och sjuksköterskor, och annan vårdpersonal för den delen. Vi jobbar mycket med att hjälpa landsting att utveckla sina lokaler på bästa möjliga sätt, och har varit inblandade i flera ombyggnationer av operationssalar, bland annat på NUS. (bl.a. under samma veva som jag själv blev inlagd. Snacka om studiebesök!)

Men när jag drog ut skruvarna häromveckan valde jag ju lokalbedövning och att vara vaken, och var därmed ”med” hela tiden. Inte som känslan när man varit sövd, väldigt konstig känsla faktiskt att ha en lucka i livet, där någon annan gjort ett så stort ingrepp i ens kropp. (återigen medveten om den försumbara storleken på mitt ingrepp, men jag var ju lika sövd för det). När jag låg där hade jag två fantastiska sköterskor på min sida skynket, som bara hade till uppgift att hålla koll på mig, mitt blodtryck, mitt ekg, att jag inte hade ont, ge mig smärtstillande intravenöst om det började göra minsta ont etc. Och underhålla mig. Så vi snackade på, om nya iPad, telefoner, hur olyckan gick till, kitesurfing m.m. Och helt plötsligt så säger den ena till den andra: ”Vad har du i din lunchlåda idag? Börjar kurra lite i min mage nu”

Och det var då som poletten trillade ner. Hej ego Westberg, du är faktiskt bara en i mängden, det här är deras vardag. Ibland handlar det om liv och död, och man kan inte gå iväg för lunch om en operation drar ut på tiden (typ om en skruv inte vill lossna ur armen och tar en kvart extra att gänga ur) det säger sig självt. Men givetvis går det förbättra deras arbetsvillkor om de inte är bra. Så heja den här anmälningen och granskningen, jag hoppas det leder till en förbättring!

Och ni två UNDERBARA narkossköterskor, om ni läser det här, ni vet vilka ni är. Ni är fantastiska! Hela teamet för den delen, dvs alla på andra sidan skynket. (ni anar inte hur många som är med under en operation!)

Bilden är tagen helt på mitt initiativ, med min mobilkamera. Den är INTE avsedd att dokumentera eller granska någonting som har med sjukhuset eller personalen att göra, utan som ett personligt minne av händelsen. Bilden får ej användas eller spridas utan min tillåtelse.

Hello old friend

mars 13, 2012mars 13, 2012Johanna W

Ni vet de där vännerna man minns hemnumret till i sömnen? En sån träffade jag igår. Som flyttat hit/hem/tillbaka/till Umeå. Beroende på hur man ser det naturligtvis. Själv inte så förtjust i utropen ”men vad kul, har du flyttat HEM!”. Som om det vore det enda vettiga, skönt jag kommit på rätt bana igen, nu är allt för evigt. Men så kände jag igår. Istället för det eviga ”hur länge stannar du?” ”hinner vi ses en gång till?” ”ska vi klämma in en lunch nån dag innan du åker?” så bara, ”när ska vi ses igen? När kan du?”

Har även börjat träna och är tillbaka i orginalskick, bara lite patina på armen numera. BodyBalance imorse och välkomnar också tillbaka den gamla tisdagshuvudvärken jag ofta får av att tänja på nacke och rygg. Inget ont som inte har nåt gott med sig, ungefär. Huvudvärken kommer av att det är välbehövliga rörelser för min kropp. Hade allt varit behagligt hade det ju inte varit roligt träna.

No pain, no gain.

Och helt plötsligt kan jag göra tricepsarmhävningar! Minns inte ens om jag kunde det innan, hur nu det skulle ha gått till.

Bild: google

Förbereder

mars 11, 2012mars 11, 2012Johanna W

Sitter och förbereder för att ta vara på en chans med kort varsel.
Imorgonbitti är det frukostmöte, nätverksträff, för det relativt nystartade nätverket FB IRL. Konceptet utvecklades i Malmö och finns även i Stockholm (och kanske fler orter.).
Det går ut på, som affärsnätverkande gör, ut på att skapa kontakter och på längre sikt göra affärer.
Finns en uppsjö av olika, liknande nätverksformer, denna form baserad på facebook-kontakter, och det gäller att välja tillfällen för att hinna följa upp. Om man inte bara vill fika förstås. Men det roliga med sådana här möte är att träffa andra drivna personer, som faktiskt inte bara är där för att fika, utan kan se till att ”det händer nåt”.

Och imorgon har jag chansen att presentera mig och mitt företag och även om jag varit på många liknande tillställningar så är det lääääängesen jag fick prata om bara mitt företag, för helt oinvigda. I fem minuter. Det känns som en ocean av tid, på ett positivt sätt. Jag är inte rädd stå framför folk, men jag vill få ut så mycket som möjligt av det, så det gäller att ta vara på tiden och vara väl förberedd.

Som sagt längesen jag bara pratade om det. För mina kunder och fristående konsulter håller jag förstås info då och då. Samt genom heltidsjobbet på sweco och som ambassadör för kvinnors företagande.

Passar också bra eftersom jag har i uppdrag av företaget att utöka och skapa ett team av fristående hudvårdskonsultet och stärka varumärket i Umeå.
Det ser jag fram emot! Coacha andra till egen framgång är bland det roligaste.

Den här bilden tror jag är anledningen att jag känner mig så energisk! Joggning på strandpromenaden på morgnarna med sällskap av dessa.

Ripjakt

mars 11, 2012mars 11, 2012Johanna W

Fått beställningar från nära och kära, som har lite långt till fjällen och tycker det är långt till påsk på lite fler ripjaktsbilder, fastkörningsbilder eller ”kokakaffeblickenbilder” (?). Så här kommer en kort skildring av en plats inom vindelfjällens naturreservat. När man väl tittar på bilderna så ser det faktiskt ut litegrann som vilka fjäll som helst. Det är det inte. Det är en plats där den som än skapade jorden en gång, måste ha varit på sitt allra bästa humör.