Underbar barrunda avslutade Barcelona. Lagom strand, brun men inte bränd. Hemresa och Pride i Stockholm. Schlagerkväll torsdag, lördag prideparad med bloggarna på finest. Uppdrag som make up-stylist/artist inför magasinfotografering.
Har fullt upp helt enkelt. Dekadensstarten på arbetsåret är ett faktum men det är som vanligt.
Har varit på bio ikväll. Och precis innan, när vi kommit hem efter en dags strosande och ska slå på lyset, så går en propp.
Letar proppskåp. Hittar. Fixar.
Händer nada.
Sms till värden som inte är hemma besvaras med att det kan dröja nån timma.
Kan lite om el, tycker det är mystiskt, hur det kan flyga i ledningar osv.
Blandar ihop ampere, volt och watt också. Jag vet vad som är i en lampa respektive sladd etc., och jag vet om jag tänker efter. Men det gör mig lite nervös. Och speciellt utomlands och i nån annans hus.
Och min vanliga eljour skulle det kosta en förmögenhet och inte heller vara någon vits att ringa.
Dessutom ensam hemma. Varit på varsin kvällsdejt med gamla vänner. Ja och Adriana gick som så många gånger förr på bio, och valde i vanlig ordning en spanskspråkig film om samhälle.
Denna gång en argentinsk film, ”el elefante blanco”.
Gripande, även om argentinsk dialekt med sina ”tjo” ”catje” och voz istället för yo, calle och tu/usted är lite svårt för mig att förstå. Våldsam, på ett jobbigt sätt. Fick mig tänka på Ecuador. Att se den med just Adri också som berättat så mycket om MSF, sett filmer om kriser till sin masteruppsats som jag också såg, gör det hela mer verkligt på nåt vis.
Det i kombination med att värmen är som i Sydamerika och jag inte ser något, inte kan få på fläkten, inte kan göra något annat än leka med mobilen eller sova, gör känslan till lite spännande.
Sinnet för liknande situationer väcks direkt, och jag vet att jag måste spara batteriet till när E ska komma in. Annars går det inte. Kan inte ladda. Memorerar hennes nummer just in case. Standard procedure då jag känner mig osäker.
För första gången på riktigt länge är jag lite mörkrädd. Trots att jag ”bara” är i Europa, borde ju veta bättre än att vara mörkrädd här väl. Kommer sällan tjuvar eller farliga djur genom balkongdörrar vad jag vet.
Men så löser det sig. Värden kommer hem och slår på huvudsäkringen som är i en annan del av garderoben.
Och plötsligt så är problemet åter till en i-landsversion där jag funderar på om jag kan slå på fläkten eftersom jag inte vill väcka den stackaren som ska upp tidigt (nej det finns inga dörrar och väggarna går inte ända upp).
Konstigt nog känns det bättre att den okända personen som bor här är hemma än att vara själv.
Lättnaden. Tänk om alla problem kunde förvandlas så.
Lite snapshots, har inte internet annat än hemma och fotar med kameran istället för mobilen så här är ett axplock till vykort från sällskapets mobil mest.
Vi har det underbart, precis samma känsla som för några år sedan och det är helt obegripligt att vi inte varit tillbaka (förutom ett pit stop på väg till Madrid förra året)
Igår var vi på kära castelldefels och badade, klarade nästan hela dagen utan att bli det minsta röd, träffade bådas gamla lägenhetskompanjoner, shoppat lite, strosat, druckit och ätit gott, dansat. Allt som ska stå på ett vykort gör vi.
Mer tips, bilder och länkar får bli när jag är hemma igen.
Vill ni se mer foton så följ på instagram @lady_tramp eller resesällskapet @sominori
Det går som smort här. Anlände, bor i en stor läcker lägenhet för oss själva, har strosat och besökt gamla favoritställen, shoppat lite, gick ner till barceloneta för att svalka oss även om det inte är favoritstranden med allt folk och smuts. (och ficktjuvar)
Käkade middag och vad ganska ”tidigt” ute, tog en mojito på bar 13, några till barstopp och sen i brist på andra ideer och fritt inträde tog vi en nostalgitripp till sidecar också. Indierock på placa reial.
Upp med tuppen nu och sitter insmord vid fläkten och käkar bröd med tomat och avokado, dricker apelsinjuice och kaffe och är strax redo för castelldefels.
min säng
vårt vardagsrum och trapphus med några miljoner slitna steg
Längtar ofta tillbaka till spanien. Ibland mer, ibland mindre. Det är redan ett år sedan jag kom hem ifrån en månad i Alcalá utanför Madrid.
Det är alltså mer än ett år sedan jag var där, och så länge har det inte varit sedan jag pluggade en utbytestermin i Barcelona. (om man räknar att sydamerika gav en dos spansk kultur och språk där på våren ett år efter Barca)
Har tagit med mig en del vanor hem, att äta middag sent är en. Lite olika maträtter andra. Har blivit en del på slutet, alltid lite mer på sommaren som andan faller på. Mañana, mañana är en annan favorit, som jag önskar jag kunde göra ännu mer.
Nu däremot, har jag skjutit på sista packningen alldeles för länge, sådär som man gör när man har hela dagen på sig, och jag vill inte annat än att det ska bli mañana.
Johanna Westberg 