sorg – Johanna Westberg

Den här veckan började i motlut. Sen fortsatte det och igår kulminerade det. Ibland bjussar livet lite extra. En olycka kommer sällan ensam osv.

Tre saker jag gått och väntat på har inträffat. Jag har fått säga farväl och jag har inte fått göra det, det är tre helt olika situationer och personer vars gemensamma nämnare är att de har haft och kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta.

Tre händelser på tre dagar och imorse vaknade jag, pigg och glad. Jag tror jag är lättad. Jag är fortfarande ledsen för allt som hänt men det är skönt att få vara ledsen istället för orolig. Och imorse när jag som allra bäst behövde det så hade vintern vänt och det var ljust. Att känna vårkänslor samtidigt som att dela andras sorger visade sig idag vara en väldigt fridfull känsla.

Ikväll städar och tvättar jag för första gången så länge jag kan minnas som terapi, och inte för att det ska bli klart. Jag har förnyat tulpanvasen, har hög musik på och inte en enda ToDo-lista, inga skallkrav eller ens något börkrav i sikte. Tvätthögen kommer bli sorterad och vikt och golven skurade av den enda anledningen: Jag vill. Jag gruvar inte längre.

25/75/#blogg100

Så har en dag passerat i mitt liv som jag gruvat för när den skulle dyka upp….
Min kära älskade Moffe har somnat in fridfullt och kommer aldrig mer att klampa på stugbron i ammarnäs, ge mig en näverstrut när jag kommer ”hem”, fråga hur det går med studierna, snickra vackra träsaker i present eller ge mig skjortor i julklapp.

Under alla omständigheter blev det hela ett väldigt fint avslut på ett otroligt långt och fint liv. 92 år gammal och bodde fortfarande i det hus han själv byggt, med sin fru sedan snart 70 år, med fyra döttrar, 8 barnbarn och 4 barnbarnsbarn som alla mår bra. Helt klart i knoppen, bara värk som det anstår en gammal man som knappt suttit still en sekund i hela sitt liv.

Så att han till slut fick somna in stilla och utan att ha ont var nästan en lättnad. Han åkte till sjukan med magont och fick veta att det var ett brock på aortan som kunde brista närsomhelst, men att det även kunde hålla länge till.
Tack vare ödet så fick jag en idé och ville hälsa på, han blev så glad när jag ringde och berättade att min kusin Maja också ringt (och även alla andra kusiner) och det slog mig att han ännu inte träffat Majas bebis som han längtat så mycket efter.
Så det blev så att jag, Maja, Elisabeth, mamma och Macke åkte upp till Lycksele för att hälsa på honom. Inte alls för att ta farväl utan han skulle få åka hem snart. Men så blev det inte utan dagen efter somnade han in. Lycklig. Med en av mina mostrar vid sin sida.
Dagen innan hade han ringt hem till momme och varit så glad över storfrämmandet och alla samtalen från alla barn, barnbarn, svärbarn, släktingar och bekanta.

Så trots att vi alla är jätteledsna så gick det bra till slut, vi vet att han inte hade ont, vi vet att de alla gjorde sitt bästa på sjukhuset, vi vet att han var lycklig sin sista dag i livet, vi vet att han fick sin sista önskan uppfylld (att träffa lilla Elisabeth), vi vet att han hade någon hos sig när han gav sig av, och att han själv var lugn inför det som skulle inträffa.

Att få avsluta så är få förunnat och när vi efter bara någon dag fick ett kort med ”deltagande i sorgen” var det ett så otroligt fint citat skrivet på det som jag försöker bära med mig: ”större än sorgen är glädjen att minnas” (tack Challe och Marie-Anne)