Igår var jag på en helt fantastisk konsert. Ett svenskt band som bara spelar Dire Straits, magiskt bra! Sittplatser på Idun och inget fotoförbud så jag tog med kameran istället för mobilen. Körde på tips jag fått med fast 50mm, maxade bländaren (i mitt fall f1,8) och höll mig kring 1/160 slutartid och drog upp ISO-talet till 1600. Det blev ett gäng härliga bilder som återspeglade en hundradel av upplevelsen. Otroligt duktiga musiker, inte minst gitarristen till vänster i bild. Sångarens röst var väldigt lik Knopfler så det var nog så likt att se dem som det går. Jag har aldrig sett dem, är lite för ung för det, men jag har lyssnat mycket på dem. Vi var hela halva släkten där, tre generationer och alla lika nöjda. Från de som haft dem som favoritband sedan 70-talet till de som var på sin första konsert. Gåshuden kom på Local Hero och när solot på Sultans of swing kom så kom tårarna. Underbart bra. Och de verkade ha så kul! Mot slutet var det fullt ös och det blev stående ovationer och när så extranumret Money for nothing körde igång var det inga sittplatser längre.
En del människor kan konsten att sätta ord på saker och ting. En del sätter toner. Tomas Andersson Wij är en sån som lyckas med både och. Jag har inte lyssnat nästan något alls förrän idag men efter en kortare lunchspelning uppe på campus såg jag fram emot kvällen på Sagateatern och har suttit trollbunden i nästan två timmar. Otroligt fina melodier och texter som berättar. Väcker minner och känslor. Två av hans låtar är med i biodokumentären 
Johanna Westberg 