Umeå – Sida 36 – Johanna Westberg

Läkarnas och sköterskornas arbetsmiljö, vår medicinska säkerhet

mars 14, 2012Johanna W

”Patientsäkerheten på operationscentrum vid Norrlands Universitets sjukhus är dålig. Det anser många av de tjänstgörande läkarna. Bara 4 % av läkarna tycker att säkerheten är bra å en del menar tom att den dåliga arbetsmiljön har lett till dödsfall, det visar en intern enkät bland läkarna som nu gjort en anmälan till Arbetsmiljöverket.”– TV4 Umeå igår.

Jag har haft jävligt tur inser jag. Inte överförtjust i sjukhus, resultat: att när jag säger det får jag ofta svaret av personalen ”nej, här vill man ju inte vara som patient” förvånande ofta. Inte trodde jag det var så sant, mer än att ingen väl vill vara sjuk.

Som patient inför operation har jag upplevt att jag behandlats väl, fått information och allt har dessutom gått bra. (I min värld var det en chock att behöva operera en armbåge med några frakturer efter ett helt vanligt klantigt snubbelfall från longboard. Fullt medveten om att det finns mer komplicerade operationer och personer sämre rustade för operation)

http://embed.tv4play.se/tv4play/v0/tv4video.swf?vid=2170278

Se klippen på TV4play

http://embed.tv4play.se/tv4play/v0/tv4video.swf?vid=2170074

Sjukhusets personals arbetsmiljö är patienternas medicinska säkerhet. Faktum är att jag inte riktigt insett det, trots att jag känner många läkare och sjuksköterskor, och annan vårdpersonal för den delen. Vi jobbar mycket med att hjälpa landsting att utveckla sina lokaler på bästa möjliga sätt, och har varit inblandade i flera ombyggnationer av operationssalar, bland annat på NUS. (bl.a. under samma veva som jag själv blev inlagd. Snacka om studiebesök!)

Men när jag drog ut skruvarna häromveckan valde jag ju lokalbedövning och att vara vaken, och var därmed ”med” hela tiden. Inte som känslan när man varit sövd, väldigt konstig känsla faktiskt att ha en lucka i livet, där någon annan gjort ett så stort ingrepp i ens kropp. (återigen medveten om den försumbara storleken på mitt ingrepp, men jag var ju lika sövd för det). När jag låg där hade jag två fantastiska sköterskor på min sida skynket, som bara hade till uppgift att hålla koll på mig, mitt blodtryck, mitt ekg, att jag inte hade ont, ge mig smärtstillande intravenöst om det började göra minsta ont etc. Och underhålla mig. Så vi snackade på, om nya iPad, telefoner, hur olyckan gick till, kitesurfing m.m. Och helt plötsligt så säger den ena till den andra: ”Vad har du i din lunchlåda idag? Börjar kurra lite i min mage nu”

Och det var då som poletten trillade ner. Hej ego Westberg, du är faktiskt bara en i mängden, det här är deras vardag. Ibland handlar det om liv och död, och man kan inte gå iväg för lunch om en operation drar ut på tiden (typ om en skruv inte vill lossna ur armen och tar en kvart extra att gänga ur) det säger sig självt. Men givetvis går det förbättra deras arbetsvillkor om de inte är bra. Så heja den här anmälningen och granskningen, jag hoppas det leder till en förbättring!

Och ni två UNDERBARA narkossköterskor, om ni läser det här, ni vet vilka ni är. Ni är fantastiska! Hela teamet för den delen, dvs alla på andra sidan skynket. (ni anar inte hur många som är med under en operation!)

Bilden är tagen helt på mitt initiativ, med min mobilkamera. Den är INTE avsedd att dokumentera eller granska någonting som har med sjukhuset eller personalen att göra, utan som ett personligt minne av händelsen. Bilden får ej användas eller spridas utan min tillåtelse.

Förbereder

mars 11, 2012mars 11, 2012Johanna W

Sitter och förbereder för att ta vara på en chans med kort varsel.
Imorgonbitti är det frukostmöte, nätverksträff, för det relativt nystartade nätverket FB IRL. Konceptet utvecklades i Malmö och finns även i Stockholm (och kanske fler orter.).
Det går ut på, som affärsnätverkande gör, ut på att skapa kontakter och på längre sikt göra affärer.
Finns en uppsjö av olika, liknande nätverksformer, denna form baserad på facebook-kontakter, och det gäller att välja tillfällen för att hinna följa upp. Om man inte bara vill fika förstås. Men det roliga med sådana här möte är att träffa andra drivna personer, som faktiskt inte bara är där för att fika, utan kan se till att ”det händer nåt”.

Och imorgon har jag chansen att presentera mig och mitt företag och även om jag varit på många liknande tillställningar så är det lääääängesen jag fick prata om bara mitt företag, för helt oinvigda. I fem minuter. Det känns som en ocean av tid, på ett positivt sätt. Jag är inte rädd stå framför folk, men jag vill få ut så mycket som möjligt av det, så det gäller att ta vara på tiden och vara väl förberedd.

Som sagt längesen jag bara pratade om det. För mina kunder och fristående konsulter håller jag förstås info då och då. Samt genom heltidsjobbet på sweco och som ambassadör för kvinnors företagande.

Passar också bra eftersom jag har i uppdrag av företaget att utöka och skapa ett team av fristående hudvårdskonsultet och stärka varumärket i Umeå.
Det ser jag fram emot! Coacha andra till egen framgång är bland det roligaste.

Den här bilden tror jag är anledningen att jag känner mig så energisk! Joggning på strandpromenaden på morgnarna med sällskap av dessa.

Jag vill gå över (daggstänkta) torg

mars 3, 2012Johanna W

Senaste dagarna har jag varit uppe på sjukhusområdet och inventerat, och därmed gått över torgen tidig morgon. Och det är något med det, jag gillar att se städer vakna. Framförallt torg på nåt sätt. Agorafil, kan det heta så? Jag uppfinner det annars. Motsats till agorafobi alltså.

Passar ofta på att gå ut tidigt och köpa tidningen, frukost eller en kaffe om jag är någonstans, bara för att insupa. Finns ett torg i närheten tvekar jag inte att ta en omväg för att få gå rakt över det.

Plaza de Cervantes vaknar. På väg till skolan i Alcalá de Henares sommaren 2011

Kritik

februari 29, 2012februari 29, 2012Johanna W

Vad är det som gör att man så ofta tar kritik negativt?
Jag brukar kunna skaka av mig, ta det konstruktivt eller kanske undvika den negativa.
Jag har inte fått speciellt mer nu än vanligt, och det är inga stora eller allvarliga saker, men ibland känns bara allting som kritiskt.
Och som vanligt försöker jag göra många saker, och allting väldigt bra och nöjer mig inte med minsta miss.
Som naturligtvis händer förr eller senare, konstigt vore annars. Naturligtvis går det mesta också bra, och jag har oftast vett, styrka och mod att inse det och glädjas åt det också.

Behövde en stund helt utan tankar eller action ikväll och gjorde nåt jag inte gjort på väldigt länge, jag tog fram skissblocket.
Jag har saknat att längta efter det.
Det skulle inte bli något, det är bara mina tankar som får ta vägen nånstans.

Sovrumsfunderingar

februari 27, 2012februari 27, 2012Johanna W

Helt tom i bollen och trött i ögat efter en bra dag på jobbet, fått många sånna där jobbiga post-it lappar bortplockade.

Så det enda jag kan tipsa om, eller ens tänka på, är sängkläder. Och jag har sånna med bucklor och blommor på nu. Bölja blå eller Bölja bäck eller bäcka blå.

vem känner inte så efter en lång vinter? (som man äntligen kan se slutet på! Hurra för att solen och vårvintern är här!) Foto: Bodil Johansson

Och så kom jag på att jag äntligen hittat en bild och produkt på det jag skulle vilja göra i sovrummet nångång. Den där blommiga väggen bakom mig, sparad av nostalgiskäl eftersom den är samma som jag har i stugan som jag valde när jag var inte så gammal och äntligen fick eget rum där.

Jag vill ha betong. Ska jag byta ska det bli nåt sånt här, som ”husfix” som fanns med på IKEA Livet hemma, och sägs finnas hos välsorterade färghandlare och ”bara målas på”. Vi får väl se.