Det tycker jag är kul. Faktiskt.
Höststäd, helgstäd, storstäd you name it, jag tycker det låter härligt. Kavla upp ärmarna och röja tills det är sorterat, torkat, polerat och gärna doftar såpa. Det är ofta jag föreställer mig just hur det ska dofta när det är klart, innan jag ens har börjat. Jag kommer dock inte så ofta till skott vad gäller de här fantastiska storstäden, och det kan nog vara tur. Det har nämligen en tendens (läs: notorisk konsekvens) att inte bli riktigt färdigt. Jag drar ut allting ur lådorna, njuter lite av nöjdheten att ha påbörjat ett riktigt storstäd och fantiserar hur det ska kännas, se ut och lukta när jag är färdig. Vägen där emellan drar ofta ut på tiden, ibland flera veckor, med resultatet att jag lever i ett mycket större kaos än innan trots att jag faktiskt inte har så mycket saker eller kläder. Känslan när det sen är färdigt är visserligen härlig, men den är aningen dämpad av det dåliga samvetet och den slukade energin av att ha hållit på med något jag själv påbörjat ibland lite i onödan (INGEN har dött av en osorterad garderob eller att kryddorna inte står i bokstavsordning), inte skulle tagit så fasligt lång tid men som synbart påpekat sin ofärdighet för mig under mycket längre tid än planerat.
Det finns metoder, det finns musik, det finns morötter och piskor och själv har jag valt metoden att när jag känner för att städa så är det bara att bejaka det. Det finns ingen som helst risk att det kommer inträffa så ofta att det kommer påverka mitt liv negativt i någon bemärkelse alls.
Det här var dagen då mina lådor i köket torkades ur och sorterades tillbaka, garderoben tömdes på kläder som varken passar ihop, på mig eller som prydnad och idag var det så kul att jag blev klar. Pricken över i var fint hyllpapper, så nu lever jag i den där visionen om hur det skulle se ut när det var färdigt och med tron att det nu kommer vara roligare att hålla efter.
Belönad med promenad och café med fin vän. (Och ja, jag har kryddorna i bokstavsordning)
Johanna Westberg 