Imorgon är det dags för möte i Sundsvall så mot slutet av en intensiv arbetsdag idag satte vi oss på tåget jag och en kollega och vilar nu tankarna och ögonen från omvärlden på knaust.
33/67/#blogg100
Kategori: The Lady does…
Om en ovanlig dag på kontoret
Ikväll hade vi filmkväll på kontoret. Vi såg Koolhaas Houselife, en film om ett känt hus i Frankrike, ritat av en känd arkitekt (Rem Koolhaas) för en rullstolsburen person och i filmen är det städerskan som visar runt på hur det egentligen fungerar. Efter det jobbade jag över på kvällen för första gången sedan innan jul. Jag har verkligen skärpt mig vad gäller att ta på mig saker, stressa, söla bort viktig tid, organisera. Kombinationer av både strukturera upp och släppa på krav faktiskt, motsägelsefullt nog. Klart det hade varit skönt att bara se film och sedan sitta en stund och få gå hem, men det bara gick inte planera bättre denna veckan så ett skönt break blev det iallafall och riktigt kul att göra något tillsammans allihop.
32/68/#blogg100
Om arkitekter utan gränser
Jag har ikväll varit på mitt första möte med Arkitekter utan gränser. Jag har känt till organisationen sedan jag bodde i Barcelona men inte varit aktiv eller känt att jag vill ”dra på mig” något mer. Det finns så många organisationer och det är ingenjörer utan gränser, ingenjörer för miljön, lokal rotaryförening som bygger skola i Ghana, Emelie Kanter som byggt och driver barnhem i Ghana genom sponsring från bl.a. Mary Kay Norden och det är svårt att veta riktigt vad som passar och jag lockas som vanligt av allt. Jag valde att avvakta och tänkte jag skulle lägga krutet på läkare utan gränser, eftersom det är den organisation jag känner till bäst tack vare Adriana, min gamla lägenhetskompis i Barcelona, och som Sweco där jag jobbar uppmuntrar sina medarbetare att ta tjänstledigt och åka ut i fält. Kruxet: som logistiker, vilket är vad jag skulle få som tjänst, vill de ska vara ute i minst ett år första gången. Jag sökte och kom vidare men på grund av att jag inte byggt så mycket rent konkret utan var tvungen att komplettera CVt med inofficiella byggerfarenheter (dvs sommarstugebygge, hemmarenovering etc.) för granskning i Paris och Bryssel, att jag just då fick erbjudande om en annan utlandstjänst samt längden på uppdragen så tackade jag nej. Åtminstone för nu. Kändes lite konstigt att ha väntat i två år på att ha jobbat tillräckligt länge för att få söka för att sedan tacka nej, speciellt när det andra utlandsuppdraget plötsligt blev tillbakadraget, men jag vill ju gärna tro att allt har en mening och det känns faktiskt förvånansvärt ”osurt”.
Istället har banorna korsats och jag var ikväll på ett första möte med inspirerande kvinnor (ja, vars var ni män? Ska jag våga mig på en teori om kön och ideellt arbete? För jag sitter på en fördom). Vi kommer arbeta både lokalt och internationellt och ikväll fick vi ta del av vad några arkitektstudenter upplevt på ett projekt de gjorde med skolan förra året i Dharavi i Mumbai, Indien.
Jag ska inte ropa hej, jag ska inte ta på mig för mycket, men jag tror att jag verkligen kan ha hittat rätt med detta, här och nu. Allt leder någonvart och det är kul att äntligen få känna att perioderna och intressena utomlands har gett erfarenheter mer konkreta än bara personligen för min egen skull.
mitt boende hos en familj några veckor i Esmeraldas, Ecuador 2009.
Vandrarhem i Damaskus några nätter i augusti 2009.
30/70/#blogg100
Om en stadsgata
Nu när de håller på och bygger om kungsgatan i Västra kvarteren i Umeå och det inte längre är staket eller annat som tyder på det, gatan är helt översnöad och julgranarna är bortplockade så ser gatan så otroligt bred och tom ut. Inom arkitektur och stadsplanering pratas det mycket om ”rum”, ”skalor” och liknande och att man vill skapa miljöer som är vackra och fyller sin funktion och också uppmuntrar till vissa beteenden, t.ex. var de som går ska gå och var de som cyklar ska cykla. Sådana värden kan vara svårt att beskriva och förstå kan jag tycka, men det slog mig när jag vandrade kungsgatan häromkvällen att det är så mycket enklare att förstå något som inte är. Vi människor är ju lite klagobenägna av naturen och ser lättare fel och brister än sådant som är bra. På massvis med plan, inte bara arkitektoniska utan även personliga, hypokondriska osv.
Så här är ett klockrent exempel tycker jag på hur en stadsgata absolut inte ska se ut:
Kungsgatan, Västra kvarteren, Umeå. Under ombyggnad 2012-2013.
Jag vet inte var jag ska gå, om man får cykla, om det kan komma bilar.Den känns för bred, det händer ingenting, det finns ingenstans att sätta sig. Det bjuder inte in mig till något. Vi får verkligen hoppas det blir bättre till våren.
Jag är nyfiken på er läsare, Umebor och andra, vad tycker du? Hur är en bra stadsgata? I Umeå har vi eller håller på att bygga om stora delar, är det något du tycker blivit bättre eller sämre? Någon favorit-gatumiljö kanske?
9/91/#100
Intensiv vecka
Det har varit en intensiv vecka av olika slag. Åkte ner till Sundsvall förra helgen för en riktig tjejhelg med shopping och IKEA, film, glögg, långfrukost, kaffe och allt annat som kan höra till. Har nog aldrig shoppat så mycket i hela mitt liv i ett svep, och inte alls sen senast jag var i Sundsvall. Har dock insett att det är värt göra ett litet köpryck nån gång per år, så blir det lite mer sammanhängande. I övrigt klarar jag mig och garderoben består fortfarande mest av second hand och fyndat i någon äldre släktings garderob. Smått och gott på IKEA, men går man dit efter en lång dag i klädaffärer blir det faktiskt inte mycket onödigt. Välbehövliga ljus i mörkret bland annat.
I veckan jobb som vanligt och har kommit igång med ett projekt som är lite extra kul. Igår och idag har ägnats åt en internationell konferens på Arkitekthögskolan här i Umeå arrangerad av Trästad2012, ”Europe’s most advanced wooden architecture”. Lyxigt att få lyssna på erfarna arkitekter, för en gångs skull med tydlig inriktning på just arkitekturen inom träbyggande. Bankett på kvällen och vi bjöds på riktigt lyxig, givetvis ekologisk och närodlad mat och mina bordsgrannar var så trevliga så röda rummet framstår som kallprat. Fulltankad själ minst sagt, sitter med en kopp te och försöker smälta allt, imorgon blir det en 24hrs-report och sedan fortsätter the karriär som vanligt på kontoret.
Börjat slå in årets julklappar också. Det gäller slå in dem snyggt så får de fungera som julpynt.
Johanna Westberg 