Var ute och sprang igår i regn och rusk. Nollgradigt och snöblandat regn, samt en ganska vinande blåst. Vem som helst skulle ha stannat inne. Men konstigt nog gillar jag det, har nån slags omvänd träningspepp. Fredag- och lördagkvällar då jag vet att de flesta andra ligger i soffan och/eller intar diverse onyttigheter är också motiverande. Känns liksom som dubbel effekt.
Och faktum är att jag gjorde vårens bästa tid igår och kom under min personliga skamgräns på 6 min/km och höll det i 36 minuter, så nu vet jag att jag klarar vårruset åtminstone utan att skämmas. Bara vässa längden och tiderna. Vet det kommer gå bra nu när jag kör mitt gamla löpschema jag utmanade mig själv med våren-sommaren 2009 då jag sen sprang fjällmarschen (16 km fjällterräng med början uppför slalombacken i Ammarnäs.)
Ska man ut i sånt skitväder som igår gäller det att visualisera för motivation, och jag har allt som oftast Rocky. Nördigt? Det funkar för mig iallafall. Ledmotivet eye of the tiger och bilderna av framförallt Rocky IV då han ska slåss mot den blonde ryssen som har alla preparat, tester och träningsutrustningar som finns, medan Rocky lyfter (vanligt) skrot och springer i snön. Inte har han ens riktiga dojor heller, och löpartajts och funktionsjacka vore lika troligt som en balklänning.
Det här är ingen ny peppningsbild för mig, minns somrar då jag och brorsan tränade för fotboll och basket och sprang landsvägen upp längs vindelån med pappa som följebil med rutorna nervevade och eye of the tiger på högsta volym. Tro mig, man orkar lite mer då.
Johanna Westberg 