Nån fler än jag som känner av tidsomställningen?
Trodde inte jag gjorde det, gick och la mig rätt tidigt igår men var uppe före tuppen för att hinna va på jobbet och få klart en grej, och nu känner jag verkligen hur jag bara smälter iväg mot sängen.
Salvador Dalí
Läser hos kusin att Starbucks verkar ha öppnat i göteborg. En bredbandssekund senare och jag inser att det är sant.
Häng kvar medan jag går och värmer lite sojamjölk på spisen och brygger en kopp och serverar mig själv i min egna starbucksmugg. Ska skriva med tusch på dagen till ära.
Grattis hörrni göteborgare! (och jag är inte bitter. glad för er skull. riktigt jätteglad, speciellt en dag som denna då de delar ut det gratis. Ta för er, jag har ju mitt på det torra här. )
Bild lånad från Fröken Tö
”Patientsäkerheten på operationscentrum vid Norrlands Universitets sjukhus är dålig. Det anser många av de tjänstgörande läkarna. Bara 4 % av läkarna tycker att säkerheten är bra å en del menar tom att den dåliga arbetsmiljön har lett till dödsfall, det visar en intern enkät bland läkarna som nu gjort en anmälan till Arbetsmiljöverket.”– TV4 Umeå igår.
Jag har haft jävligt tur inser jag. Inte överförtjust i sjukhus, resultat: att när jag säger det får jag ofta svaret av personalen ”nej, här vill man ju inte vara som patient” förvånande ofta. Inte trodde jag det var så sant, mer än att ingen väl vill vara sjuk.
Som patient inför operation har jag upplevt att jag behandlats väl, fått information och allt har dessutom gått bra. (I min värld var det en chock att behöva operera en armbåge med några frakturer efter ett helt vanligt klantigt snubbelfall från longboard. Fullt medveten om att det finns mer komplicerade operationer och personer sämre rustade för operation)
http://embed.tv4play.se/tv4play/v0/tv4video.swf?vid=2170278
Se klippen på TV4play
http://embed.tv4play.se/tv4play/v0/tv4video.swf?vid=2170074
Sjukhusets personals arbetsmiljö är patienternas medicinska säkerhet. Faktum är att jag inte riktigt insett det, trots att jag känner många läkare och sjuksköterskor, och annan vårdpersonal för den delen. Vi jobbar mycket med att hjälpa landsting att utveckla sina lokaler på bästa möjliga sätt, och har varit inblandade i flera ombyggnationer av operationssalar, bland annat på NUS. (bl.a. under samma veva som jag själv blev inlagd. Snacka om studiebesök!)
Men när jag drog ut skruvarna häromveckan valde jag ju lokalbedövning och att vara vaken, och var därmed ”med” hela tiden. Inte som känslan när man varit sövd, väldigt konstig känsla faktiskt att ha en lucka i livet, där någon annan gjort ett så stort ingrepp i ens kropp. (återigen medveten om den försumbara storleken på mitt ingrepp, men jag var ju lika sövd för det). När jag låg där hade jag två fantastiska sköterskor på min sida skynket, som bara hade till uppgift att hålla koll på mig, mitt blodtryck, mitt ekg, att jag inte hade ont, ge mig smärtstillande intravenöst om det började göra minsta ont etc. Och underhålla mig. Så vi snackade på, om nya iPad, telefoner, hur olyckan gick till, kitesurfing m.m. Och helt plötsligt så säger den ena till den andra: ”Vad har du i din lunchlåda idag? Börjar kurra lite i min mage nu”
Och det var då som poletten trillade ner. Hej ego Westberg, du är faktiskt bara en i mängden, det här är deras vardag. Ibland handlar det om liv och död, och man kan inte gå iväg för lunch om en operation drar ut på tiden (typ om en skruv inte vill lossna ur armen och tar en kvart extra att gänga ur) det säger sig självt. Men givetvis går det förbättra deras arbetsvillkor om de inte är bra. Så heja den här anmälningen och granskningen, jag hoppas det leder till en förbättring!
Och ni två UNDERBARA narkossköterskor, om ni läser det här, ni vet vilka ni är. Ni är fantastiska! Hela teamet för den delen, dvs alla på andra sidan skynket. (ni anar inte hur många som är med under en operation!)
Bilden är tagen helt på mitt initiativ, med min mobilkamera. Den är INTE avsedd att dokumentera eller granska någonting som har med sjukhuset eller personalen att göra, utan som ett personligt minne av händelsen. Bilden får ej användas eller spridas utan min tillåtelse.
Ni vet de där vännerna man minns hemnumret till i sömnen? En sån träffade jag igår. Som flyttat hit/hem/tillbaka/till Umeå. Beroende på hur man ser det naturligtvis. Själv inte så förtjust i utropen ”men vad kul, har du flyttat HEM!”. Som om det vore det enda vettiga, skönt jag kommit på rätt bana igen, nu är allt för evigt. Men så kände jag igår. Istället för det eviga ”hur länge stannar du?” ”hinner vi ses en gång till?” ”ska vi klämma in en lunch nån dag innan du åker?” så bara, ”när ska vi ses igen? När kan du?”
Har även börjat träna och är tillbaka i orginalskick, bara lite patina på armen numera. BodyBalance imorse och välkomnar också tillbaka den gamla tisdagshuvudvärken jag ofta får av att tänja på nacke och rygg. Inget ont som inte har nåt gott med sig, ungefär. Huvudvärken kommer av att det är välbehövliga rörelser för min kropp. Hade allt varit behagligt hade det ju inte varit roligt träna.
No pain, no gain.
Och helt plötsligt kan jag göra tricepsarmhävningar! Minns inte ens om jag kunde det innan, hur nu det skulle ha gått till. 
Bild: google
Senaste dagarna har jag varit uppe på sjukhusområdet och inventerat, och därmed gått över torgen tidig morgon. Och det är något med det, jag gillar att se städer vakna. Framförallt torg på nåt sätt. Agorafil, kan det heta så? Jag uppfinner det annars. Motsats till agorafobi alltså.
Passar ofta på att gå ut tidigt och köpa tidningen, frukost eller en kaffe om jag är någonstans, bara för att insupa. Finns ett torg i närheten tvekar jag inte att ta en omväg för att få gå rakt över det. 
Plaza de Cervantes vaknar. På väg till skolan i Alcalá de Henares sommaren 2011
Johanna Westberg 