Resan som pirrar i magen…

Jag har ju berättat att jag bokat en resa som pirrar i magen, något jag längtade efter att göra när jag satte mig ner och funderade inför förra året vad jag ville göra härnäst. Jag visste redan då att pengar och tid förmodligen inte skulle klaffa och jag kände ingen stress, och jag hade en idé om vad jag ville göra så jag skrev ”boka en resa som pirrar i magen” på min bucket list 2018.

Strax innan sommaren hittade jag det jag sökte, jag bokade den och har sen nästan inte pratat om den för den har känts just så himla pirrig. Nu är det bara prick en månad kvar och förberedelserna är i allra högsta grad i gång och det är väl dags att berätta… jag ska till…

Kilimanjaro!

Och det är inte vilken kilimanjaroresa som helst heller, om det nu nånsin skulle kunna vara det när det gäller världens högsta fristående berg. Det är en specialkomponerad resa med Äventyrsresor som arrangör och med Linda Åkerberg, äventyrare mer känd som Wilderness Stories, som färdledare. Resan har extra acklimatiseringsdag, höghöjdsföreläsning, klimatkompensering och är bara för kvinnor. Jag har tänkt på Kilimanjaro förut och kände bara wow när jag läste det och var säker direkt på att jag skulle boka.  Linda Åkerberg på toppen när hon rekade resan ifjol. Bild lånad från hennes blogg. 

I somras när jag själv var färdledare på resan med systrar i bergen till alperna så fick jag napp på sällskap, en av gästerna hade också samma dröm så hon bokade in sig också.

Team Kilimanjaro, just på väg ner från 3600 möh i Italienska alperna

Hela resrutten kan ni läsa om här och i den ingick även en förträff. Hela gruppen sågs i Stockholm i November och där ser ni oss på bild längst ner till vänster. Vi spenderade helgen med att gå på outdoor outlets och googla friluftsutrustning och peppa, men då kändes det fortfarande läääänge kvar.

Förträff i November. Bild lånad från Lindas blogg wilderness stories. 

Nu är det en månad kvar, jag har börjat provpacka, jag är vaccinerad och jag tror jag har det mesta av det jag behöver och koll på läget. Jag hade det mesta sen innan men en del har jag kompletterat med, det känns bra eftersom jag ändå har fler turer inplanerade i år i samband med kursen så jag har nytta av allt. Det högsta jag varit på är strax över 4000 möh när jag gick Inkaleden 2009 men då var jag totalt oförberedd, hade lånat farmors skor och hade inte en tanke på att man skulle träna inför det. Jag hade rest runt i sydamerika två månader innan och haft magsjuka och levt i strandkläder, men det gick bra det med. Nu ska vi nästan 6000 möh och jag kan knappt fatta det. Jag nyper mig i armen!

Jag känner mig grundtränad och mentalt redo, men ändå. Vilken utmaning och all denna noja över att bli förkyld, vricka foten osv. Jag får påminna mig om att det var ju precis det jag ville, en resa som pirrar i magen.

Bild från toppturen till Quintino Sella i somras. Det är sånt här jag gillar!