Den fina gränsen mellan energi och rastlöshet

Min energi har börjat återvända efter en intensiv period och jag har tagit mig tid att reflektera över det. Jag känner så väl igen alla faserna men ändå är det så svårt att göra något åt dem mitt inne i. Det är lättare sagt än gjort att bara ta sig igenom men åtminstone lättare om det är saker som tydligare tar slut. Allt tar ju slut, allt går vidare, men det är tydligare med saker som projekt på jobbet eller en flytt jämfört med en sorg eller odefinierad ångest eller en långvarig stress på många plan.

I helgen har jag funderat över energinivåer lite mer konkret, jag känner så tydligt att jag är piggare  kroppen men det visar sig på två sätt: jag har lugn att varva ner (utan att somna) men jag blir också snabbt energifylld. Igår var jag på ansiktsbehandling och första stunden med ansiktsmask, släckt lyse och ljummen ånga i ansiktet var fantastisk, avkopplande och dåsig. Bara en liten stund senare var det dags för en ny ansiktsmask att ligga på och jag lämnades att koppla av en liten stund, fem minuter ungefär. Då hade allting vänt och jag kände mig pigg och ville bara upp och ut. En rastlös känsla men inte för massa besvärande tankar eller saker jag borde göra utan en otålig energi att få gå ut i friska luften, titta på saker i skyltfönstren till min nya lägenhet, äta pepparkakor och drömma om vintern med jul och skidåkning.

Imorse hände precis samma sak, jag körde ett pass yinyoga med min app här hemma och första positionerna var mest go-ont på grund av min stela rygg men sen kom lugnet och bara nån position senare ville jag vara klar. Förbara någon vecka sedan somnade jagi varenda position på yinyoga och jag orkade inte ens göra klart ett pass, jag var tvungen gå och lägga mig istället för att inte somna på golvet och vakna mitt i natten stel som ett lik.

Har jag fått min energi tillbaka? Eller luras den och jag är rastlös? Jag vet faktiskt inte. Jag försöker finkalibrera känslan om det är en positiv energi eller om det är den mer negativa rastlösa känslan som kan driva en person ända in i väggen till slut. Jag har kommit fram till att det måste verkligen vara en hårfin gräns, och jag känner den här energin så tydligt i kroppen nu och den känns positivt så jag väljer att tolka den så, speciellt med tanke på jämförelse med någon vecka sedan då jag sov bokstavligt talat en hel helg efter att den intensiva perioden på jobbet peakade och att alla bitar i lägenhetsförsäljningen äntligen var på plats. Nu bubblar det av flyttlängtan, storstädningsflow och jag har börjat fantisera om julen.

Jag tror det är nyttigt med de där faserna men vi är olika och jag tror det kan variera över tid. Mitt standardläge är att vakna på morgonen och vilja gå upp och göra saker men periodvis vill jag helst ligga och dra mig. Jag har också alltid gillat livet med intensiva perioder men följt av återhämtning. Jag gillade studentlivet med kurser, tentaperiod, tenta och så ledigt innan nästa kurs började. Även om jag aldrig haft så mycket ångest, huvudvärk och kutiga axlar så har jag heller aldrig haft så mycket tid till att resa, träna, dricka kaffe hela söndagar och känna mig ledig. Det är såklart återhämtningen som är nyckeln men den är så lätt att tappa bort, att rusa vidare till nästa projekt, nästa fas för att energin redan är så hög. Eller är det verkligen energi eller är det egentligen bara hastighet?

Det var mina söndagsreflektioner över en kopp kaffe, hoppas ni har en skön och energigivande söndag!