En liten tillbakablick på en av alla minnesvärda aktiviteter jag hann med i Åre i mitten av januari i år. Utförsåkning var något jag ville prioritera eftersom det är vad Åre är mest känt för och något jag inte får så många tillfällen till annars. Efter ett uppvärmningsåk på fredagen så jag fått koll på att jag hade skidor, stavar, hjälm, pjäxor och liftkort (och mental notering att komma ihåg goggles nästa gång) kände jag mig modig på lördagen och gav mig av på egen hand. Vid tiotiden på morgonen knatade jag upp till Kabinbanans dalstation strax ovanför Åre torg och frågade hur man gör om man vill åka den. Jag må vara berest och allmänt fjällvan men en sån svävande kur är för mig som hämtat ur James Bond. Jag har bara åkt en sån en gång tidigare och det var i alperna sommaren 2014.
Det gick hur bra som helst att åka den med vanligt liftkort och då kom nästa fundering, det var inte särskilt bra väder…. Men så såg jag flera barnfamiljer som också stod och köade och jag tänkte att åker de upp med sina barn så måste väl jag kunna ta mig ner.
Utsikten var häftig! Vy över hela Åre och Åresjön.
Ungefär 10 minuter tog det till toppen och jag kände igen från bilder de snöklädda liftstolparna. Vi var uppe på Åreskutan.
Jag var på riktigt gott humör och det var en härlig känsla att vara helt själv, det var precis lagom upptäckaräventyr och trots enormt trevligt sällskap hela helgen så var det skönt att få göra nånting på egen hand. Göra det till en grej också, första gången upp på Åreskutan. Det var dock inte tid till att stå och filosofera särskilt länge och något fotande var inte heller direkt värt eftersom siktradien var ungefär tio meter. Så jag hakade på så jag skulle ha några människor i sikte, kollade åt vilket håll barnfamiljerna tog vägen och frågade för säkerhets skull en person om vilken backe jag var på väg mot och jodå, det var den röda. Det var bara två nedfarter öppna, en röd och en svart. Den svarta hette nånting i stil med störtloppet, så bäst hålla sig till den andra alltså.
Sikten som sagt… Tur jag är van att följa leder, det kändes faktiskt helt okej. Trist inte se något förstås men det varade bara en liten stund innan jag kom ner en bit och det lättade. Då var jag helt själv och svängde i härligt lagom fart i stora svängar längs med käpparna, lite som tour de ski var snömängden så det var verkligen noga att hålla sig innanför käpparna för utanför var det ganska stenigt. Jag insåg att det här är banne mig det bästa jag vet, att färdas fram helt själv bland berg och snö. Väder gör mig ingenting, visst blir jag också kall och blöt ibland men det gör mig liksom inget. Känslan av att vara mitt i det stora och känna att det här går bra, jag klarar det fint, det är oslagbart.
Det tog mig en dryg halvtimme att åka ner från de ca 1275 höjdmeterna på toppen och det var en lagom tur för den dagen. Nöjd och lycklig gick jag tillbaka till Holiday club för att käka lunch och socialisera mig med de andra igen.
Väl hemma i Umeå satt jag en morgon med en kopp kaffe och läste en tidning jag fått med mig hem från Åre om att Kabinbanan är 40 år gammal och behöver renoveras och moderniseras, ungefär som det projekt jag jobbar med på campus i Umeå alltså. Ski star planerar därför att byta ut mot en skutgondol för att kunna ta nästan 10 gånger fler personer i timmen. Den här tar 75 personer per kabin vid perfekta väderförhållanden och det innebär att den kan ta uppemot 400-500 personer i timmen! Tänk, det är mer än många stadsbussar gör.
Hur det går får tiden utvisa, inget litet projekt att bygga på ett fjäll men vilken fantastisk uppfinning det är att kunna lifta upp!
En som fick betydligt finare bilder från sin topptur med Kabinbanan är Angelica på Vandringsbloggen, spana in hennes inlägg Kabinbanan i Åre för mer bilder!
Johanna Westberg 