Om min egen händige herrn

Det är avskyvärt cykelväder just nu. Fullständigt livsfarligt och farligt för humöret är det också. Det är nån plusgrad så det är så kallt som det bara kan bli men ändå blött. Vantarna blir blöta, överdragsbyxor blir blöta och regnbyxor är för kalla. Det är blankis varvat med vattenpölar och sörja och så stora förrädiska gropar och hål i iskakorna som det är en gåta hur de ens kan uppstå. De kan bara existera på ren illvilja.

Det kanske låter som jag har ramlat med cykeln idag men det har jag inte, tvärtom! Jag har haft den bästa cykeldagen på länge och tur var väl det i det här föret. Jag svalde mitt kan själv-tänk och struntade i att ”stödja lokala hantverkare” (alltså dyra reparatörer) och cyklade hem till min käre far med den så kallade Svarta Skräpet, min hoj som jag vann på slogan. Min trogna parhäst som jag cyklar överallt jag ska på, förutom då det är sommar och barmark och finföre då jag plockar fram Vita Blixten.

Jag hade god insikt i vad som behövde göras men inga verktyg och ingenstans att vara inomhus och när jag hämtade cykeln igår var det ändå nära att hen fick ett nytt namn, den här renoveringen var snarare en pånyttfödelse. Jag kan nu stoltsera med:

• Stöd som sitter fast
• Stöd som går att fälla upp
• Fungerande ringklocka
• Fungerande framlyse, baklyse, reservlyse fram och reservlyse bak
• Handbromsen ligger inte på konstant
• Vinterdäck

Hade jag bara låst upp hade kedjan varit smord också. Ja, ni kan ju tro det var skillnad cykla till jobbet imorse! (Farbror polisen om ni läser det här vill jag bara säga att jag har haft reserv-reservlysen både fram och bak och tjoar om jag behöver plinga, ni borde förbjuda hörlurar på flanörer på cykelbana förresten, och att jag kontrollerat stöd och handbroms så de inte är förenade med direkt livsfara utan bara lite motstånd och irritation)

Plåtmuggen på bilden är min tandborstmugg jag fyndade i Amsterdam förra året. Försöker ofta begränsa souvenirshoppandet på resor till saker som kommer till användning.