Ge tillbaka

Igår var det precis ett år sedan jag opererade armen. Från ett snubbel till robocop på några dagar.

Det var värt att fira, allt har gått bra och den är fit for fight igen, skruvarna är borta och jag har ett ärr som signalerar armbågsskydd FTW om man är ung och dum alternativt gammal och obalanserad och tänker åka longboard.

Installerade jag mig punktligt enligt kallelse på blodcentralen igår och dagen till ära hade jag den fina sjuksköterskeklänning jag hittat på vinden hos mamma (helt fantastiskt fin och borde fotats men det får väl bli nästa froctober). När jag kommer in ropar han i receptionen till sig sina kollegor och berättar att de är extra hjärtligt glada för att jag är där idag för det är barndag. De frågar om mediciner, resor och alla standardfrågor och ju mer jag svarar desto hoppfullare låter de. ”Inte ens p-piller?!” Nope! Frisk som en nötkärna förutom det här ärret då, men det är gjort på NUS och kollat av. Fick inget blod då, inga konstigheter alls.

I motsats till mitt hjärta och hjärna är mitt blod av typen negativ nolla. I kombination med att jag trots avigt inställd till sjukhus, ogillande av sjukdomshistorier, har skräck för blöta plåster i simhallar m.m. inte alls är rädd för sprutor gör det till den allra bästa blodgruppen, jag kan ge till alla. Upp till bevis med högern, det var ju ändå årsdag.

Det räckte till sju små påsar, och bara tanken på att de kanske kommer behöva användas ger mig en klump i halsen och många i magen, men tänkt att den här armen som för bara ett år sen inte ens gick att sträcka ut nu kanske gör att en liten liten högerarm kan växa sig stor och stark och vinka till mig en vacker dag?

Det är värt mer än de fina presenterna man får minst tusen gånger mer än du kunn säg.