tomatplanta – Johanna Westberg

Money Maker

Alla som sett Léon vet vad jag menar. Den lilla flickan som förlorat sin familj och inte har nånting, det enda hon bär med sig flytt efter flytt, plats till plats är sin krukväxt.

Igår var första dagen för mina små plantor att se solen på riktigt, och som en hönsmamma längtade jag hem från fullspäckat jobb att kolla hur de haft det under eftermiddagen i blåst och alla faror som kan tänkas lura på små oskyldiga plantor.

Att kånka den stora tomatplantan ut och in påminner mig om flickan i Léon, och om mig själv. Att i vissa perioder kan något vara ha ett enormt fokus, medan de i andra tillfällen i livet, för andra personer eller i det stora hela, inte betyder någonting alls.

Efter en riktigt trevlig AW med några jobbarkompisar igårkväll kom jag hem tidigt och ville inte alls börja kolla på nåt internet, läsa i en bok eller så utan jag hoppade i säng och vaknade imorse som en nyponros klockan sju. Tantvarning!

(dessutom börjat fundera väl mycket på huruvida björkarna började knoppa vid den här tiden förra året, om det är tidigt eller sent…. kanske lika bra kapitulera och skaffa en 5-årsdagbok för väder och plantering och annat viktigt)

En mamma, en vovve och en moster kom hit, och med sig har fina moster som verkligen kan det här med plantering en tomatplanta och en physalis! Snacka om att mina ligger i lä…. Kaffe såklart, och tips och tricks mer eller mindre gröna fingrar emellan. Så kommer kusin och kusinbarn, tillika hundens bästis, hit och tjejmyset är i sitt esse kring halv tio på lördagsförmiddagen.

Hela konkarongen ut på stan, införskaffa lite fina lådor åt blommorna och sen hem igen för dagens stora happening: schampootillverkning.

Nu är här så fint så fint, och det doftar så gott så gott.