Det vore lätt att missa Jebena. Under mark, vid blåa linjens station Rådhuset ligger denna eritreanska restaurang, helt olik typen som är lätt att föreställa sig i tunnelbanestationer. I entrén sitter inramade tidningsurklipp med ord som krog, vardagslyx och smaksafari.
Väggarna inne i restaurangen pryds av svartvita afrikanska porträtt och en stor väggmålning över Asmara, Eritreas huvudstad. Stämningen är mysig, ett sorl på olika språk fyller lokalen och det enda som påminner om platsen är ett dovt dunkande av tåg som passerar ovanför.
Eftersom det är första gången jag provar eritreansk mat blir jag rekommenderad Beb’ Ainetu.
Jag får in ett fat med vad som liknar stora pannkakor och röror av linser, spenat, kikärtor, rotfrukter och lammgryta. Jag sneglar på kvinnorna i bordet bredvid som med vana högerhänder river loss bitar av brödet och dippar i rörorna.
– Första gången min sambo provade tyckte han att det kändes som blöta disktrasor och nu när han inte behöver imponera på mig längre brukar han be om bestick! skrattar Fruta bredvid mig.
Fruta Habton är från Eritrea och har bott i Sverige i 26 år. Hon berättar att det tar upp till tre-fyra dagar att göra Injera, de stora surdegsbröden som är basen i det östafrikanska köket. Visst kan hon baka det, men det aldrig blir lika gott som när hennes mamma gör det.
– Vi går hit då vi blir sugna.
Jebena är populärt. Medan jag ätit har restaurangens två våningar fyllts och om några timmar förvandlas det till en nattklubb med rytmiska toner.
Uppe i den friska luften har det slutat regna. Jag bär med mig en känsla av att ha varit någon annanstans, längre bort. Flera timmar har passerat och jag har bara vistats i tunnlarna under jord. Lika lite vet jag om vad som passerat ovanför som de som vandrat Stockholms gator vet om min upplevelse i en östafrikansk oas precis under dem.
(Det här var min text på reseskrivarkursen i helgen, lite omarbetad efter dagens feedback.)
Johanna Westberg 