Semestern, övermäktigheten och skrivkrampen

Semestertder hej hej! 

En dryg vecka in på semestern och jag sitter äntligen på balkongen med en kopp te, ett tänt ljus och datorn i knät. Tänk att det redan börjar bli mörkare på kvällarna! Det är fortfarande ljust dygnet runt men det skymmer ändå lite såhär mot midnatt. 

Så många gånger jag tänkt att jag ska sätta mig och blogga lite, tänkt att jag borde. Tänkt att jag vill. Men det blir inte. Jag har otaliga utkast både påbörjade och i huvudet och jag vet inte hur många gånger jag redan skrivit just det. Det blir liksom övermäktigt.

Så nu ikväll tänkte jag att jag sätter mig bara. Inget av de mer planerade inläggen just ikväll, utan bara stiga över tröskeln in hit igen. För jag gillar ju det här. Men det senaste året har jag haft för mycket annat, runtomkring och inuti. Livet liksom. 

Så jag får för mig att jag inte kan sätta mig förrän jag städat klart eller har tränat eller gjort det ena eller det andra, och så ofta som jag städar ordentligt är det ett under om det skulle komma något nytt blogginlägg någonsin. Det finns ju andra roligare saker. 

Detsamma gäller egentligen städningen, det är såklart jättekul och fridfullt att ha det bortplockat och någorlunda rent (eller lukta-såpa-rent gärna) men det är det ju ändå i bara en sekund innan någon lekt med något, hälsat på eller lagt kläderna på golvet i en hög. Igen. 

Den här våren har ju dessutom varit lite undantagstillstånd och jag kan inte påstå att det var resestoppet som blockerat min skrivlust, inte heller är jag särskilt drabbad personligen. Men det har ju ändå varit en konstig vår så jag har skyllt på den jag med. 
Men nu är det faktiskt städat på balkongen åtminstone och för en gångs skull tänkte jag att bloggandet skulle prioriteras istället och städningen får komma i andra hand. First thing imorgon som det brukar heta. 

Imorgon ska jag också lämna in mina nya rullskidor jag köpt begagnade för nya hjul. Jag är träningspeppad efter några dagars vila på grund av pyttelätt förkylning som tack och lov varken var covid-19 eller urartade till någon annan jobbig förkylning. Före det var jag en knapp vecka i och kring Saltoluokta igen, där jag var drygt fyra veckor i tre olika omgångar och årstider ifjol. Kärt återseende vill jag lova, som hemma! Och utsikten på bilden är över Rapadalen, ingången till Sarek. Det lovar jag att det blir ett blogginlägg om! 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s