Jag har tre intensiva veckor nu, men ju mer jag tänker på det desto bättre känns det. I de här tre veckorna ingår det bland annat massor med utomhusluft, fjäll och hotellsängar (och även kalla liggunderlag, tårar och kurs-träsmak, det beror på hur en ser det).
Ikväll prioriterade jag bort skidträning för att jobba ikapp och förbi och jag har just bestämt att det blir inget Vasalopp för mig i år. Jag har tränat kanonbra hittills men nu kommer det bli körigare och det går inte vara borta så mycket från jobbet heller. Det är ingenting jag är ledsen för utan det känns bara skönt att ha bestämt sig. Vinterns stora äventyr blir istället Höga Kusten Winter Classic.
Jag bokade den här snöskovandringen för att ha något roligt att se fram emot för jag misstänkte att skidsäsongen skulle gå åt pipan och jag ville inte bli deppig och inbilla mig att jag var med i nån slags misslyckad OS-satsning. Nu blev det alltså tvärtom, jag är i kanonform på skidor och framförallt har i stort sett varenda meter jag åkt varit härlig. Men jag prioriterar ändå den här vandringen och det känns ganska pirrigt för jag har aldrig tältat utomhus, jag känner ingen och jag har inte alls bra utrustning för vintervandring. Jag har införskaffat en skaljacka, välbehövlig sedan länge men jag har varit för snål, och jag ska låna och hyra utrustning. Snöskor ingår, jag har aldrig provat men hur svårt kan det vara? Jag hoppas jag inte underdrivit det här nu… Men jag har ju fjällvandrat och jag har åkt Vasaloppet utan spår, det måste ju räcka ganska långt om jag kombinerar de två erfarenheterna.
Johanna Westberg 