Jag har alltid sagt att jag inte tycker om att springa. Jag har gjort många tappra försök men i år hade jag bestämt mig för att inte ens försöka, för att slippa besvikelsen som alltid uppstår när jag får ont eller inte är lika snabb som jag vill tro. Jag tackade nej till vårruset. Ändå köpte jag nya löparskor, utifall att. Och eftersom jag var sponsor sprang jag i början av maj ett välgörenhetslopp. Kanske var det också lite, lite eftersom jag ville se hur det gick. En chockstart för kroppen och ett nederlag för psyket som fick följas upp hos naprapat då ena knät låste sig totalt några dagar senare. När det gått över köpte jag nya sulor och lovade att gå in dem försiktigt och ”inte springa en mil ikväll”. Jag sprang bara 7 km den kvällen, och sedan hade jag inte ont mer på hela sommaren.
Jag skulle inte springa i år. Det blev totalt 25 mil, 6 lopp varav en halvmara och Lidingöloppet 30 km. Nu väntar jag på skidsäsongen och det är inomhusträningens tid. Varken kallt, mörkt eller halt. Efter Lidingöloppet svor jag på att aldrig springa mer. Jag var less, skorna slitna och målet nått. Och nu, i mörkret minns jag löprundorna i sommarljus som romantiska stunder av perfekt ansträngning, mentalt nirvana och runner’s high.
Det är något med säsongsträning. Det får mig att längta. Ge mig några säsonger till så är jag nog mogen att säga att jag nog tycker det är ganska kul med löpning ändå.
Johanna Westberg 