I vintras blev jag tillfrågad att bli instruktör på Umeå Simhall. Då hade jag varit, och stormtrivts, på träna i tre år. Det kändes på ett sätt väldigt konstigt och vemodigt, samtidigt som jag verkligen ville prova på att bli instruktör. Jag nappade. Resten är ingen märkvärdigare historia än att jag stortrivs som instruktör och bara längtar tills jag får köra nästa pass. Och när jag cyklar vägen mot simhallen har jag en skön deja vú-känsla, eftersom jag cyklat den så många gånger till fys- och basketträningar på gammliahallen att jag skulle kunna cykla den blundandes. (Får dock samma känsla över gamla cykelbron till träna, den som leder mot tegshallen, så just känslan är inget nytt men något jag märkt att jag trivs med)
I sommar behövde iksu vikarier och eftersom vi har så lite pass och inte jag har något fast så hoppar jag in där. Nytt gym, igen. Stort. Jättestort. Igår var premiären och jag kom dit i gooood tid, även fast jag redan gått igenom hur belysning, stereo m.m. funkar där. Kvällen innan hade en bekant meddelat att hon skulle komma på passet och att det då var 6 pers bokade. När jag kom en halvtimma innan passet var det ca 20 bokade. Tänkte att vi kanske inte ryms med den främre vikväggen nere (dvs en liten basketplan). Redan fler anmälda än vad som ens ryms i lokalen på simhallen. Pirret i kroppen steg, men eftersom passet sitter som det ska bara steg peppen. Och hög är scenen, hur skulle jag kunna så kallat ”connecta” med de längst bak om det blev glest och utspritt? 
Det kom femtiofem personer.
Det sägs att om man skulle få det adrenalinpåslag som Bruce Springsteen får av att kliva ut på ett fullsatt wembley så skulle man dö på fläcken. Om det är sant så tror jag att jag kan ha börjat bli lite adrenalinberoende. Så kul det var med så många! Jag blev så peppad själv att jag kände inte efter nånstans och idag har jag sån träningsvärk så det känns som jag aldrig har kört bodypump tidigare i mitt liv. Det är precis såhär jag vill ha det. Hallefuckingträningsluja.
Johanna Westberg 