Zlatan – Johanna Westberg

Jag har sagt det förr, kändisar utnyttjar sitt kändisskap till att göra goda saker. Igår släpptes nyheten om varför Zlatan plötsligt har så många nya tatueringar (har han verkligen gjort dem på riktigt dock?) och hela halva världen har redan sett filmen. ”When you see me, you see them.” Det är tillsammans med world food programme, som ligger under FN, som det är en kampanj för att belysa att det finns 805 miljoner människor i världen som svälter. Många av dem är barn.

Jag är världsförälder i unicef, och bloggar om det då och då. Alla kan vi göra nånting. Men Zlatan alltså, han bara växer och växer i mina ögon. Det här var riktigt, riktigt bra.

Igårkväll var jag på andra halvan av andra dagens filmfestival i Ammarnäs. Det är dokumentärfilmaren Johan Palmgren som dragit ihop en festival med två hela dagars riktigt bra dokumentärfilmer, bara för att han älskar Ammarnäs och han älskar film.
Jag kom i precis lagom tid för att se blådårar 2 en film om Malmö FF som jag tror jag har sett åtminstone delar av den första blådårar. Någon hade nämnt Zlatan, och jag vet ju hans historia men det var en glad överraskning att filmen hade lyckats fånga precis då han slog igenom. Vilken saga, och otroligt ödmjuk och öppen var han i filmen, något som offsides VD i eftersnacket på filmen sa var precis då, just därefter då filmen slutar då Malmö är tillbaka i allsvenskan och Zlatan blir proffs i Ajax stängdes all denna öppenhet.
Intressanta diskussioner om fotbolls-VM i Brasilien, hur fotboll som sport kan bidra på så många sätt och om varför fotbollslandslaget är mer slutet än tre kronor.

En paus och jag tog en hamburgaretallrik och en öl på Ammarnäsgårdens terass och hann inte sitta länge förrän bordsgrannarna började surra vandringsleder, internetuppkoppling, turismens utveckling och hur vackert här är. Stolt berättade jag att det är min morfar som ligger bakom trycket på tygkassarna som alla som löst biljett till filmfestivalen fick. De visste förstås vem han var och berättade att de sett Ammarnäs bästa stuga, en borta hos oss. Jag anade, men frågade vilken, ”den nere bland björkarna, med utsikt över raningarna, ån och fjället”
Jag vet, vi har en av världens absolut vackraste utsikter från vår altan.

Mamma anslöt och vi såg två kortfilmer där framförallt en fnissig tonårshistoria om två bästisar som åkerbruk Berlin för att se Tokio Hotel på Madame Tussauds lämnade fint intryck.
Slutligen visades en film av arrangören själv som var utom tävlan/omröstning.
En långfilm om en familj från Pakistan som flyttade till Sverige, Familjen Persson i främmande land. Helt fantastiskt fin film, otroligt varm och lämnade en magkänsla som möjligen kan liknas vid en oväntad vänskap. Den kommer på bio i höst så den rekommenderas varmt!