Jag åker egentligen skidor med anledning av den här bilden. Påsk i Ammarnäs är bland det bästa jag vet, alla kategorier. Men på senare år har jag precis som med löpning börjat att även träna på det, följt av att ganska omedelbart börja vilja bli bättre. Inte helt lätt, men med lite vilja och väldigt mycket tid och träning går det ganska bra. Skidåkning är tekniskt och det är en hel vetenskap bakom valla (finns det någon som är professor i valla?) och oftast beror det förstås på åkaren (läs: mig) när det inte går så snabbt. Idag var jag in och skulle skaffa nya stavar och kolla så spannet på mina skidor var okej, var ganska många år sedan jag fick dem, och kanske stenslipa dem. Det visade sig att det knappt fanns något spann kvar. Om jag blivit för stark, tung, bra eller skidorna helt enkelt gamla och mjuka sparar jag till att fråga professorn om, för butikspersonalen kunde inte svara mer än att jag faktiskt borde unna mig ett par nya för åker man mycket vill man ha bra grejer. Åtminstone inte bli hindrad av utrustningen, vilket man blir om man glider på fästvallan (läs: inte glider).
Så det blev ett par nya skidor! Ett par tävlingsskidor, tänk att jag gått och blivit en sån som har flera par. Och när jag väl stod i kassan och skulle avverka den mindre roliga delen av det hela, så hittar jag ett visitkort på en iksu-kollega som visar sig även vara skidlärare, och gammal elitåkare, lpskidor.se ! Återstår att se till helgen vad dessa nya vrålåk kan göra för underverk.
Johanna Westberg 