Bullhjälpen

Imorse var Amanda Schulman som jag skrev om igår i nyhetsmorgon, och så även några fantastiska barn som tagit saken i egna händer och startat ”bullhjälpen”, samt även Petter med på telefon angående afrikakatastrofen. Amanda gav väl ungefär samma intryck jag fått på bloggen, men sa att det var första gången hon gjorde något sånt här och försökte inte ta på sig någon (som de sa) moder teresa-roll eller ära. Så då funkar det ju, och alla är vi barn i början och allt är bättre än inget.

Petter räddade upp situationen lite och berättade om sitt projekt med Salazar brothers (delar ur Latin Kings) som är ett livesänt radioprojekt med inbjudna musiker. De har valt att gå ihop med Radiohjälpen med samma anledning, att det är en organisation de litar på.

Lite skrämmande var telefonintervjun med en korrespondent på plats som sa sig inte se mycket till hjälp. Och så hörde man skott i bakgrunden. Det är lite det som är min tanke bakom att bli världsförälder och stödja MSF och Unicef som är etablerade och erfarna organisationer, och de är långt ifrån de enda men de är de jag trivs med.

Men barnen. Hur fantastiskt initiativ är det? Det är att göra vad man kan.

De har både en blogg och en facebook-sida att gå in och följa, gilla och uppmuntra!

Amanda Schulman, Milla och Millas kompis och medhjälpare

Samtidigt i Sverige…. ”Umeåbarn levde i misär”

Det är det jag menar med att det blir lätt en sån hype när det händer något akut, och gärna kring en TV-gala eller nån kändis som uppmärksammas för vad de gör. När de finns så många som hjälper till hela tiden.

Jag är nu med på listan för ”bloggare för varenda unge” på Unicefs hemsida, vilket är bara en portal med människor som sprider ordet på webben, i sociala medier som facebook, bloggar och twitter. Men så har vi alla andra. Som inte syns eller hörs. Som lägger sin tid på att hjälpa till på sitt sätt istället för att twittra.

Så alla sätt är verkligen bra, men jag motsäger mig lite emot att folk ska få känna sig bra bara för att ha SMSat in 50 kr när det har blivit uppmärksammat på TV. Och en annan aspekt är ju: det finns ju en anledning till svälten också, inte bara ”oj, det är svält i afrika”.

Men det blir lätt för mycket och vi blundar istället för utrikespolitik, internationella relationer och annat.

Och senare idag läser jag på Amandas twitter att hon fått fler bolag att skänka pengar, idag gick ett företag (Zodiak) in med 30000 kr till MSF!!

WOW Amanda, now we’re talking. Det är att utnyttja sina kontakter på bästa sätt. Kanske nästa slitvarg för stepyourvdgameup när Petter ska vara inlåst för musikhjälpen senare i höst?

Så om alla gör vad de kan och tänker till inte bara nu utan sen också, t.ex. genom att bli månadsgivare och rösta på dessa frågor i nästa riksdagsval så kanske världen blir lite bättre trots allt.

Vi har alla vår egen vardag och egen verklighet, och just här just nu är det att bokföra lite…. Vore kul se en kommentar här om nån som gått och blivit världsförälder snart, antingen via min länk här på bloggen eller på egen hand, skänkt en slant eller åtminstone skickat ett sms, till Afrikas horn eller generellt till Unicef, MSF eller annat.

Banner unicef 300 300

Det är inte för min, Amandas eller någon annans skull vi gör detta. Det är för barnens.

Frocktober

Som jag skrev igår har jag funderat på uppgiften från Lyckokompaniets lyckovecka, dag 2 på ett nytt projekt jag vill göra. Det tog mig en stund att inse vad det egentligen är jag gått och spånat på, och att jag kanske kan utveckla det där.

I flera etapper har jag funderat på insamlingar av olika slag, och förra oktober körde jag rosabandet-kampanj och skänkte 10% av vinsten från hudvårdsförsäljningen och hade som löfte till kunderna att lägga lika mycket själv, vilket resulterade i 1041 kr till bröstcancerfonden.

Såg sen att man kunde göra en egen insamling. Och nyss hade jag en vän på facebook som startade en insamling för afrikas barn i sitt företags namn.

Och jag har ju tänkt, och till och med lagt till i beskrivningen av bloggen ”drömmen om att bygga ett barnsjukhus eller en skola en vacker dag”

Och i Madrid i sommar föll en bit till på plats, favorit-aussie som berättade hur de firade vad jag trodde var rosabandet men det visade sig vara för äggstockscancer vilket ju också är en kvinnlig och ganska vanlig form av cancer. Egentligen berättade hon om hur de har teman för varje månad, t.ex. Soberary =att man ska vara nykter hela februari.

Och så har de Frocktober

Så jag tänkte att självklart ska jag skänka en del av vinsten i oktober till Rosa Bandet igen, och denna gång med en officiell insamling att följa under tiden, så uppmuntras fler att skänka. Och hela idén med frocktober (som jag förstod det) är att ha klänning på sig varje dag, som ett kom ihåg. Snacka om enkelt. Jag har hur många klänningar som helst. De hade till och med haft några killkompisar som lånat deras inköpta, uppseendeväckande klänning som de turades om att ha på en stor festival, och de fick in 400 australiensiska dollar på en helg! Bara av folk som ville ta kort med killarna i klänning, skänka en slant etc. Kanske kunde man auktionera ut skänkta klänningar, kanske från kändisar, herregud vad högt jag budade för Septembers klänning i musikhjälpen. Skrek rakt ut när jag såg den, och förlorade den med typ en hundralapp. Hade varit mitt livs dyraste, förutom om jag kanske nångång gifter mig, och most wanted klänning, hade googlat den som en dåre sen hon hade den i ”Så mycket bättre”.

Detta gillar jag skarpt och har tänkt göra, bara inte berättat det för någon ännu förutom min väninna som berättade om frocktober som gillade idén direkt. Eftersom jag har bloggen kan jag ju haka på som många gör och lägga upp en ”Dagens outfit” där jag har känning. Och alla på jobbet kommer se mig och påminnas, och jag tänkte även köra på en variant som en annan Umetjej kör av ShopStop, ”klädutmaningen 2.0” som går ut på att använda allting i garderoben minst en gång innan hon köper nytt. Jag ska alltså inte använda samma klänning fler än en gång förrän alla blivit använda. Det kommer alltså bli alltifrån bal till nyår till sommar.

Kanske kunde folk skicka in bilder i klänningar till facebook-gruppen? Kanske kunde man ha nån ”lock-bild” på nån snygg kille i klänning som ställer upp på bild om insamlingen når en viss summa?

Och jag skulle vilja göra kvinnoporträtt här på bloggen. Från olika länder, olika världsdelar. Olika bakgrund, med olika liv.

Så har jag tänkt. Många idéer.

Men så har jag kommit på att jag är ju inte känd. Så det är ju bara i mitt huvud det är som en TV-gala.

Och så ”hände” det här med Afrika och dess barn. Svälten på afrikas östkust. Som satt igång Sverige. Som fått mig att fundera lite vad jag ska fokusera på, det är ju så viktigt det med. Och barn ligger mig väldigt varmt om hjärtat.

Artisten Petter är en jag inspireras av, som stöder detta fullt ut. Och verkligen gör det på riktigt. Förra årets musikhjälpen i P3 drog han igång en kampanj på twitter som hette StepyourVDgameup, och satt själv och ringde runt till jag vet inte hur många VDar och uppmanade dem att, som högsta hönset, skänka ett bidrag. En av poängerna var väl tror jag att det är lätt hänt att det tappas bort i företagens budgetar av olika slag, att man måste gå igenom beslut och det är nån ansvarig nånstans som ska bestämma. Pratar man med rätt person så är det bara att köra. Det är INGA pengar för ett företag att skänka 10000 kr. Och det visste både Petter och de han ringde upp.

Ett annat sätt är att göra det via sin blogg, men det förutsätter ju att man har en del läsare. Amanda Schulman har precis gjort det för Afrikas barn, så även Isabella Löwengrip (Blondinbella). Jag kan nästan tycka det är lite orättvist att kända människor får uppmärksamhet för att de drar in pengar, och tar åt sig det. Som Amanda som skriver att ”Om det är någon som jobbar på någon välgörenhetsorganistaion och läser detta, snälla kommentera om vad våra pengar räcker till på ett ungefär.” Hur lat är man då? Det står ju på väldigt många ställen på dessa välgörenhetsorganisationers hemsidor. Men ändå har hon ju dragit in över hundra tusen. Det är mycket pengar.

Vad kan den lilla människan göra?

Det tror jag är den största anledningen att jag skulle vilja bli känd. Jag har ju ingen aning om det är kul eller inte att vara kändis, eftersom jag aldrig varit det, men jag skulle vilja ha den ”makten”, eller snarare det inflytandet att påverka och uppmuntra folk till t.ex. välgörenhet.

Trots allt är det pengarna som räknas. Dock har jag velat länge fram och tillbaka och funderat och skänkt lite här och lite där, inte riktigt veta vad jag ska lita på med tanke på mutskandaler som varit, den korruption jag såg med egna ögon i Ecuador m.m.

Jag vill åka med läkare utan gränser, och jag har längtat efter min 2-årsdag på Sweco för att kunna ansöka om tjänstledigt för att få åka. Två personer har redan åkt från bolaget, och min f.d. lägenhetskompis i Barca är iväg på sitt tredje fältuppdrag. För min del vore det som logistiker, byggledare eller liknande i ett mindre akut krigsdrabbat område, mer med uppbyggnad. (Vilket det mesta är, det är inte många Florence Nightingale i verkligheten som duckar för kulor medan de plåstrar om skadade)

Hursomhaver fick jag nu en spark i baken och en anledning att ta ett beslut, som fått mogna ganska länge. MSF (läkare utan gränser) och Unicef samt Rosa Bandet får bli mina välgörenhetsprojekt. Man måste välja sina krig, även  fredstider.

Viktigast är dock att man gör något, och inte bara skjuter upp det för att man inte kan bestämma sig. Då är det bättre att man sms-ar in 50 kr till en TV-gala eller på uppmuntran av en kändis-bloggare. Alla kan göra något.

Så, nu ska jag fortsätta med detta att sjösätta det jag brinner väldigt mycket för, men därmed är det lanserat vad som blir mitt projekt i höst.

Kan inte riktigt bestämma mig om det ska vara Rosa Bandet eller om pengarna behövs bättre på annat håll. Men står fast vid min egen övertygelse att jag vill försöka göra något långsiktigt på bästa sätt. Så barnen blir långsiktigt, och Rosa Bandet en punktinsats per år. Och oavsett vad pengarna ska gå till så kommer det bli en månad i klänning. Bara det vore ju ”ett roligt projekt” oavsett.

Och dagens uppgift var att göra en extra snäll handling, och dit tycker jag att bli världsförälder räknas.

Och appropå måndagens övning med tacksamhet så vet jag en (mycket framgångsrik företags)kvinna som alltid svarade när någon uttryckte tacksamhet mot henne: Pass it on.

PS. Du som undrar vilka organisationer som finns och hur mycket pengarna räcker till läs t.ex. HÄR