gympaläraren – Johanna Westberg

gympaläraren.jpg

Ikväll har jag haft pass, som vanligt bodypump och även direkt följt av en klass mojoflex, och känner mig litegrann som en gympalärare. Eller tränare. Som instruktör vill jag såklart att alla ska känna att de får ut något av träningen, och att det ska vara kul och kännas bra att röra på sig. Det är åtminstone vad som driver mig. Igårkväll var jag på O’learys och såg hockey så jag har sista avsnittet kvar av årets bästa TV-program: Gympaläraren. Som vill få barnen att vilja röra på sig och känna hur bra det känns. Tänker bänka mig med popcorn och kattunge och bara njuta. Jag har tipsat förr, men ni som inte sett det – gör det!

Ikväll var det gympaläraren igen. Vi ser det hela familjen så ikväll blev det samlat eftersom vi firat pappa som fyller år. Jäklar vilket bra program! Fint, roligt, allvarligt, välbehövligt och skrämmande. Och framförallt magisk och rörande utveckling.
Det handlar om att få ungdomar att röra på sig mer och det är en fråga jag också tänker mycket på. I jobbet, till vardags, på gymmet. Vad är det som gör att vissa tycker det är kul att röra sig och andra inte? Och beror det bara på kul eller vilka förutsättningar har de som faktiskt rör på sig? (Och hur kan vi återskapa dem för alla?)

Kattungen är ett bra exempel. Han älskar att röra på sig. Han går på feeling, räds inte, gör ibland misstag och provar igen. Försöker. Skuttar, hoppar, springer allt vad han kan. Ibland känns det så när jag tränar somamove och jag ser att deltagarna känner så. Senast jag sprang kände jag så. Jag önskar att alla fick känna så ibland.