Idag är det internationella kvinnodagen. Det går naturligtvis att tänka på alla kvinnor i hela världen, ens mamma, Astrid lindgren, Moder Teresa etc. men det finns ingen anledning att rangordna.
Dock är det en dag för att komma ihåg och tänka hur bra vi har det och hur bra en del inte har det. Och vad man kan göra ändå. För det är de som är de starka.
Jag kommer nog för evigt att asociera den här dagen med min värdlillebror Juán i Ecuador. Som sov på en tältsäng i tvättstugan en hel månad för att jag skulle få eget rum.
Hans födelsedag är den åttonde mars, och för precis två år sen vaknade jag och gick ner som vanligt för att äta frukost och lite senare brukade Juáni släntra in. Det gjorde han den här morgonen också, men inte sådär surt och morgontrött som en 16-åring ofta gör, utan han gick runt till var och en av oss: Jag, mamma, sina två systrar och sin syterdotter och gav alla en kindpuss och sa: Feliz día de la mujer!
Det kom före hans egen födelsedag.
Bästa Juán hjälper såklart sina småkusiner som inte bottnar
Och med anledning av det vill jag idag hylla de som ingen annars ser eller vet om. De som vigt sina egna liv åt att hjälpa andra. De har kanske inga egna barn, men de tar hand om alla de som inte har några föräldrar. Det är inte alla som förtjänar att ha barn, men alla barn förtjänar föräldrar. Och för de som inte har det finns det änglar.
De som vyssjar de här….
De som tar hand om de här…
Samordnar andra kvinnor för att få ihop pengar till barnen…
och uppfostrar de här.
Inga ord räcker till.
Johanna Westberg 